Nattliv
Att vara småbarnsförälder innebär att aldrig få sova ordentligt. Halv två i natt vaknade vi av att William knackade i väggen.[1] Jenny gick upp, jag somnade om. Klockan två vaknade vi igen av att William gallskrek, var helt förtvivlad och hävdade att mamma lovat att hämta välling åt honom – något som han måste ha drömt.
Williams skrikande väckte Oskar. Bara att gå upp och göra välling till båda pojkarna. William fick välling i sängen och somnade om.
Oskar fick också välling, men låg vaken i min famn en timme. Då började William skrika igen. Den här gången hade han ont i benen. Jenny hämtade en Alvedon-supp. William avskyr suppar, vilket resulterade i ännu mer skrik, eller snarare vrål, vilket oroade Oskar som ändå lyckats slappna av min in famn.
Kvart över tre hade båda barnen äntligen somnat. Då var Jenny och jag hungriga, så vi tog en nattmacka i köket innan vi gick och lade oss igen. Tur att vi har möjlighet att träffas på tu man hand ibland…
Ursprungligen publicerad som »Nattliv« på bloggen »Björkbloggen«.
Vi lärde honom att knacka i väggen för att inte väcka lillebror. Detta fortsatte han med i åratal, även efter att vi flyttat till huset. (Fotnot skriven 2019.) ↩︎