Det var 1979 eller 1980. Jag var sex eller sju år gammal. Mina föräldrar hade köpt en LP med smurfarna och spelade den på pappas dyra stereoanläggning i källaren. Mamma ropade efter mig. »Stefan, de sjunger om astrosmurfen! Du gillar ju astrosmurfen!« Jag sprang ner i källaren för att lyssna. »Åh astrosmurf, åh astrosmurf, rymden är så stor!« Och så: »Saft! Saft! Hallonsaft! Bättre saft har ingen haft!« Jag minns texterna än idag.

Innan internet och USB-stickornas tid bytte vi som höll på med datorer disketter med varandra. Disketter var magnetskivor som användes för att lagra data. Den dator min pappa köpte 1986 hade en läsare eller disc drive för 5¼″-disketter (5¼ tum, 133 mm) med mjukt hölje. Varje diskett rymde 360 kB. Det är lite svårt att föreställa sig idag med tanke på att det knappast går att få tag på ett USB-minne som rymmer mindre än 16 GB, vilket motsvarar ungefär 46 600 5¼″-disketter.

I går lyssnade jag på det brittiska progressiva rockbandet The Pineapple Thief på Nalen i Stockholm. Jag upptäckte bandet för ganska precis fyra år sedan, i samband med Genusforskarskolans vårinternat i Örnsköldsvik i mars 2015. Jag fastnade för kombinationen av progressiv rock och indiepop på albumet Magnolia, utgivet i september året innan. Magnolia och Your Wilderness (2016) har jag lyssnat på hur mycket som helst, inte minst för att jag spårar något slags släktskap mellan hur Bruce Soord kombinerar mönster och riff, ofta i udda taktarter, till minimalistiska och samtidigt väldigt vackra kompositioner. The Pineapple Thief har vuxit till ett av mina favoritband, trots det löjliga namnet. Även om de ofta jämförs med Porcupine Tree och jag måste medge att den musikaliska kvaliteten på Steven Wilsons produktioner och liveframträdanden är högre (såg Wilson live på Hove i Stockholm 2016), gillar jag Soords kompositioner mer. De är liksom outslitliga för mina öron.

I slutet på 1990-talet, när jag arbetade som IT-konsult, gjorde företaget en friskvårdssatsning där alla anställda erbjöds ett konditionstest och kost- och träningsråd. Jag fick veta att jag hade en förhållandevis hög energiomsättning och därför behövde vara noga med att äta lunch och mellanmål. Som mellanmål dög inte futtig en liten frukt, fick jag veta, utan jag behövde en rejäl macka.

Läser filosofen Linda Martín Alcoff (1992) om problemet med att göra sig till språkrör till andra. Hennes poäng är att om man skall tala för andra, måste man vara medveten om att vem du är och vem du talar med avgör hur det du säger tolkas och om det uppfattas som trovärdigt eller inte. Det fick mig att tänka på Tage Danielssons dikt Reflexioner kring relativiteten.

Torsdagen den 31 januari gjorde jag min sista arbetsdag som psykolog på Arbetsförmedlingen och dagen efter anmälde jag mig arbetslös på Arbetsförmedlingens hemsida. Min a-kassa ville ha det obligatoriska arbetsgivarintyget, så jag kontaktade min tidigare chef och bad hen ordna ett dylikt. Jag fick svaret att hen skulle ordna det och lägga på mitt skrivbord – fast det var ju inte längre mitt skrivbord, jag hade ju slutat.