I mitt första inlägg försökte jag få klarhet i begreppen medkänsla, empati och sympati genom att se till deras etymologi, men jag insåg snabbt det jag egentligen så väl vet: för att förstå ett ord måste man se till hur det används och har använts genom historien. Där var professor Rae Greiners artikel (2012) hjälpsam.

Vad är egentligen medkänsla? Är det samma sak som det engelska compassion? Vad är skillnaden mot empati? Och vad betyder sympati? De flesta verkar vara överens om att de skiljer sig åt men att de ändå är besläktade.

För några veckor sedan ställde en psykologkollega en fråga i psykologgruppen på Facebook som fick mig att vilja skriva ett längre svar på min officiella blogg. Jag har försökt författa ett svar, men jag får inte ihop en text. Jag trasslar in mig och allt blir för krångligt. Det gör mig arg och frustrerad. Jag längtar efter att komma igång med skrivandet igen, men jag har haft skrivkramp sedan jag färdigställde min doktorsavhandling och det verkar inte bli bättre.

Jag har en dröm: att få introducera blivande psykologer till psykologin när de påbörjar sina studier vid universitetet.

Läser filosofen Linda Martín Alcoff (1992) om problemet med att göra sig till språkrör till andra. Hennes poäng är att om man skall tala för andra, måste man vara medveten om att vem du är och vem du talar med avgör hur det du säger tolkas och om det uppfattas som trovärdigt eller inte. Det fick mig att tänka på Tage Danielssons dikt Reflexioner kring relativiteten.