Kan man förlora kontrollen över känslor?
För några veckor sedan ställde en psykologkollega en fråga i psykologgruppen på Facebook som fick mig att vilja skriva ett längre svar på min officiella blogg. Jag har försökt författa ett svar, men jag får inte ihop en text. Jag trasslar in mig och allt blir för krångligt. Det gör mig arg och frustrerad. Jag längtar efter att komma igång med skrivandet igen, men jag har haft skrivkramp sedan jag färdigställde min doktorsavhandling och det verkar inte bli bättre.
Jag tänkte att jag kanske ändå kunde komma någonstans om jag skrev en spontan och inte så genomtänkt text på den här bloggen i stället. Så låt mig börja med frågan som jag reagerade på:
Går det att tappa kontrollen över ilska? Skiljer det sig från att ha en upplevelse av att tappa kontrollen över ångest?
Det blev en del typiska psykologsvar på den frågan, till exempel följande klassiskt psykodynamiska tolkning:
Tappa kontrollen och tappa kontrollen… är inte det vad vi säger efter att en inte medveten avsikt eller önskan eller försvarsreaktion manifesterats i en senare olycklig, skamlig eller skadlig handling som vi inte vill stå för?
Ångest är väl ångest? Dvs en adaptiv reaktion inför ett hot (läs ibland katastroftankar) alternativt en rädsloreaktion inför vad ångestsymtomen kan leda till? I det senare fallet är det väl vanligt att ha upplevelsen av »att ha tappat kontrollen« över ångestreaktionerna dvs. känslan av att vara styrd av något hen inte förstår.
Upplevelsen av »bristande kontroll« översätter jag med bristande alternativa färdigheter jmf. kontexten.
Eller det här exemplet, också det psykodynamiskt i sin referens till »impulser« över vilka vi kan utöva mer eller mindre kontroll:
Jag uppfattar att jag är mer eller mindre sårbar för impulser till vrede. Ångest går att ha ett annat inflytande över som regel. Lite olika system, nästan.
Ett svar berörde det som var det första jag själv reagerade på:
Tappa kontrollen över sina beteenden i samband med ilska menar du? Jag tänker alla emotionella tillstånd medför mer eller mindre starka handlingsimpulser som en kan uppleva mer eller mindre kontroll över. Att uppleva bristande kontroll i samband med ilska är ett relativt vanligt problem tänker jag.
Det är ju inte ilskan eller ångesten som man förlorar kontroll över, utan sig själv och sin förmåga att handla någorlunda medveten om konsekvenserna av sina handlingar. Eller uttryckt på ett annat sätt: att bibehålla någon form av agens, att vi själva är upphov till våra egna handlingar.
Men det är något mer som skaver i både frågan och svaren. Alla pratar om känslor som om det vore något intrapsykiskt, en inre process eller ett inre tillstånd inuti kroppen. I den psykodynamiska tolkningen som lyser igenom i citaten ovan är känslor som ilska och ångest något som liksom driver på och manar individen till handling. Om jag minns den psykodynamiska teoribildningen rätt är det när detta »tryck« blir för stort som den reglerande jag-funktionen havererar. (Här kan det vara läge att damma av en av mina gamla favoritbilder för att illustrera psykodynamisk teori.)
Men även om man ser till den kognitiva skolan är känslor något intrapsykiskt. I den kognitiva psykologin talar man om »emotionella reaktioner« som i sin tur består av »känsloupplevelser, kroppsliga förändringar, mimik, kroppshållning och beteenden«. Visserligen är både »reaktioner« och »beteenden« något som pekar ut mot omgivningen, men allt det intressanta sker inuti individen. Själva känslan är reducerad till en subjektiv aspekt av av detta intrapsykiska skeende. Faktum är att om man slår upp »känsla« i Psykologiguiden får man veta att det är »vardagsspråkets ord för emotionell reaktion, affekt«. Känslor är inte riktigt på riktigt. Det riktiga är det som finns bakom, den där »emotionella reaktionen«.
När man parkerar känslor inuti individen och avfärdar dem som ett slags epifenomen har man sprungit alldeles för fort från fenomen till teori. Man antar att känslor är på ett visst sätt och så teoretiserar man om dem. Eller tvärtom: man omdefinierar vad känslor är för att de bättre skall passa teorierna. Och om teorierna säger att känslor blott är »subjektiva aspekter« så läggs ingen vikt vid dem, och eftersom de inte är viktiga behövs inte heller en närmare undersökning av dem. Och så sipprar psykologins förståelse av känslor ut i vardagsspråket och människor börjar tolka sig själva med den psykologiska begreppsapparaten. Gapet mellan »vardagsspråket« och »fackspråket« minskar och med tiden börjar även vanligt folk tala om sina egna »emotionella reaktioner«, »affekter«, »kroppsförnimmelser« och »beteenden« – för det är ju vad de fostrats till av legioner och åter legioner av KBT-terapeuter.
Om man undersöker vad känslor är för slags fenomen upptäcker man ganska snart att de liknar allt annat än »inre tillstånd«. Liksom alla medvetandefenomen är känslor intentionala, de är inte någonting i sig själva. De ligger inte bara där och skvalpar, utan är riktade mot någonting: jag är arg på någonting, jag är rädd för någonting, jag är glad över någonting, och så vidare. Även om jag upplever ilska, rädsla, glädje, ledsenhet och alla de andra känslorna i min egen kropp, är de riktade utåt, mot någonting. I det avseendet är en del av känslan utanför mig själv, den är oupplösligt förbunden med det jag är arg på, rädd för, glad över och så vidare. Känslan är omedelbart närvarande i varseblivningen av världen. Känslor har att göra med hur jag är förbunden med världen. Om vi såsom medvetna, kroppsliga varelser är förbundna med eller upphängda i världen med »intentionala trådar«, som Maurice Merleau-Ponty uttrycker det, kanske känslor kan liknas vid färgerna på de där intentionala trådarna.[1]
Även om inte alla känslor är intentionala i den meningen att de är riktade mot någonting, är de intentionala i den meningen att de så att säga »färgar« eller »modifierar« intentionaliteten. Om jag har ångest vet jag inte alltid vad det är jag har ångest över – men ångesten påverkar hur världen framträder för mig. Om jag har ångest är kanske inte längre stormarknaden ett ställe där jag handlar mina dagligvaror, utan ett otryggt landskap utan möjligheter att dra mig undan i avskildhet och trygghet. Depression är att leva i en värld som berövats framtid, hopp och möjligheten att känna glädje (åtminstone om man frågar Ratcliffe, 2015). Känslor har otvetydigt att göra med hur vi är förbundna med världen genom de där osynliga, intentionala trådarna. (Ja, jag gillar den metaforen.) Den där livsvärlden som vi varseblir är dessutom full av andra människor, av andra subjekt (för att använda ännu en filosofisk fackterm). Känslor är inte bara intentionala, de är som regel också sociala.
Och det är bara i sociala sammanhang som våra känslor kan bli begripliga. Skulle jag över huvud taget kunna veta vad ilska var om det inte funnits ett socialt sammanhang där min ilska benämnts just ilska? Hur skulle jag kunna veta vad ledsenhet var om jag som barn inte fått ett visst slag av upplevelser och tårar som rinner benämnda just att »vara ledsen«? Finns det någon känsla som går att beskriva eller ens begripliggöra utan att hänvisa till en specifik situation? Rädsla är vad vi känner när i är hotade, ledsenhet är vad vi känner när vi förlorat någon eller något, och så vidare. Själva språket pekar tillbaka på det sociala samspelet och individens interaktion med sin omgivning – och ändå envisas psykologin med att parkera känslor inuti individen och benämna dem »inre tillstånd«, som om de blott vore något slags modulatorer i den allmänna kognitiva informationsbearbetningen.[2]
Spelar det någon roll om känslor betraktas som inre tillstånd eller som »färger på intentinoala trådar«? Ja, det gör det. I mitt arbete som psykolog inom psykiatrin ser jag dagligen hur människors lidande parkeras inuti dem själva, utan att man ägnar deras livssammanhang något större intresse. Människors ångest förvandlas till »ångestproblematik«, ett slags invärtes dysfunktion, som i första hand avhjälps med medicin, i andra hand genom att »stärka copingstrategier« och liknande. När jag möter människor är det först och främst de här »intentionala trådarna« jag är intresserad av: hur deras värld ser ut och hur de är förbunden med den. Gör man sig besväret att försöka förstå en medmänniskas livsvärld blir hennes lidande begripligt. Och min erfarenhet är att om bara människor tillåts bli begripliga, om deras livsvärld blir begriplig för dem själva, kan de många gånger själva navigera i den. Då kan medicin och terapi blir navigationshjälp i stället för blott symptomlindring. Ibland kan det till och med vara så att lösningen inte består i att medicinera eller bemästra strategier för att hantera ångest, utan att förändra en livsvärld som är svår eller outhärdlig att leva i.
Referenser
Ratcliffe, M. (2015). Experiences of depression: A study in phenomenology. Oxford: Oxford University Press.
Med »värld« menas inte här naturvetenskapens objektiva värld, så som vi i är vana att tänka, utan den omedelbart och intuitivt givna livsvärlden; detta skrev jag om 2013, men det är tveksamt om det är lämpligt att blanda in fenomenologiska begrepp, även om jag kallar mig fenomenologen. ↩︎
Hela informationsmetaforen är förvirrad, men det kan jag inte skriva om här. Det här är ett av problemen när jag försöker skriva: jag dyker rakt ner i grundläggande definitionsproblem och kör fast. Lite som att ge sig på berggrund med ett järnspett när man egentligen bara skall gjuta ett fäste för en staketstolpe. ↩︎