På min vänstra hand har jag ett ärr strax ovanför pekfingret. Det är – för att damma av en sliten gammal ordvits – följden av att ha arbetat »på egen hand«. I träslöjden på högstadiet skulle vi tillverka ett tråg i trä med hjälp av stämjärn, skölp och vad de där slöjdverktygen nu kallas. Jag arbetade med ett stämjärn i höger hand, kanske bände jag bort några små träflisor från trästycket, när träet plötsligt gav efter och handen med stämjärnet for i en båge ned mot min vänstra hand som jag höll längs med sidan av kroppen. Jag gissar att det inte är så man skall arbeta med stämjärn.

När jag gick på högstadiet i mitten på 1980-talet valde jag några lektioner i maskinskrivning. Vi satt i rader i en liten sal framför varsin elektrisk kontorsskrivmaskin, rejäla pjäser med plåthölje, och övade fingersättning genom att skriva av korta texter. Jag minns att jag satt och tittade på texten och försökte komma ihåg var tangenterna var utan att titta på dem. Något blev fel och jag tittade upp på papperet som löpte över valsen i skrivmaskinen. »Ja, man känner i fingrarna när det blir fel«, kommenterade läraren, en äldre kvinna vars namn jag inte minns.