I dag kom jag hem frustrerad och uppgiven från jobbet. Det här håller inte längre.
Jag gör psykologutredningar i vuxenpsykiatrin. Hittills kan de patienter jag möter grovt sett delas in i två kategorier. Den ena kategorin är människor med en förhållandevis enkel och tydlig problembild där lösningen därmed också är relativt enkel. Det kan handla om uppenbara uppmärksamhetssvårigheter med hyperaktivitet (ADHD). De har vänt sig till primärvården med just den frågeställningen, remitterats vidare till psykiatrin, varit på bedömningssamtal, skickats vidare till någon mottagning inom psykiatrin, ställts i kö, och väntat, väntat, väntat, ibland flera år. Under tiden har livet stått stilla. De har gått hemma, sjukskrivna, och väntat. För mig krävs det ett samtal och två psykologiska test för att säkerställa diagnosen. Och jag undrar: varför kunde inte diagnosen ställts redan vid remissbedömningen om den nu var så enkel att ställa, i stället för att låta personen vänta i ett, två, tre år? Och sedan, vad händer då? Personen ställs i kö för behandling och andra insatser, och mera köer, också där ett till två års kö. Det kan gå två, tre, fyra, fem år innan man får hjälp efter att ha remitterats till psykiatrin.
Den andra kategorin är personer som har snurrat runt i primärvård och psykiatri men som ingen tagit sig tid att lyssna på. Personer som ibland är väldigt medvetna om sina svårigheter och sitt lidande, som har fullt rimliga teorier om varför, men som inte blir tagna på allvar. Ibland är det mindre uppenbart vad som är problemet och det krävs en hel del arbete – men praktiskt taget alltid blir jag nedslagen av att läsa tidigare journalanteckningar. Snabba bedömningar, förhastade slutsatser, vilda gissningar, ibland nedsättande och rent kränkande kommentarer om personens bristande självinsikt eller kläder. De har satts upp på utredningslistan för att de inte blivit bättre »trots flera behandlingsförsök« och det måste vara någon annan »bakomliggande problematik« som är den »egentliga orsaken«. Visst finns där någon form av problematik som behöver förstås, men det enda problem jag egentligen kan finna är att ingen tagit sig tid att lyssna. Ingen har låtit dem tala till punkt och försökt förstå dem på deras egna villkor, bortom alla diagnostiska kategorier och behandlingsinsatser. Det enda problemet är att mitt jobb inte gjorts tidigare.
Jag vet inte om jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att förstå människor och deras livssammanhang. Jag är bra på att få syn på människor i deras livsberättelser. Ja, det är själva livsberättelsen som är nyckeln till att förstå en människa och hennes lidande. Så jag lyssnar på människors berättelser om sig själva. Jag tar dem på allvar. Många gånger har de själva de bästa teorierna om varför de mår dåligt. De behöver bara få dem bekräftade. Men att lyssna på människor och förstå deras livssammanhang är inte riktigt vad jag förväntas göra inom psykiatrin. Jag förväntas diagnosticera, reducera människors oändliga livsvärld till diagnostiska kategorier. Och förhoppningen på de diagnostiska kategorierna är att de skall säga vilken typ av behandling som passar så att patienten äntligen kan få rätt behandling. Men de diagnostiska kategorierna bidrar inte med någon förståelse, de är värdelösa i det avseendet. De bidrar i bästa fall med lite fingervisning om vilken form av behandling som kan vara lämplig, men det är inte mer än en fingervisning.
Allt detta sammanfattar jag i ett psykologutlåtande. Eller jag försöker i alla fall. Jag dignar under detta skrivande. Varenda utredning känns lite grann som min doktorsavhandling. Materialet jag sitter med är gränslöst. Människors berättelser. Allt jag ser mellan berättelserna, i de där gluggarna mellan satserna, alla dessa kulturella och personliga berättelser jag ser sammanvävda med bara några få ord av en personlig berättelse, alla aktörer i berättelserna, verkliga personer som patienten har verkliga, viktiga relationer till, hur de framträder i berättelserna med sådan klarhet och hur patienten själv därmed blir tydlig, tydligare än vad hen någonsin skulle bli upphängd i symptomskattningsskalor och diagnostiska kategorier. Om mina kollegor bara visste hur mycket av en människas värld som kan dölja sig i bara en enda berättelse om en enstaka händelse! Men de har tränats att se människor genom sina strukturerade intervjuer, skattningsskalor och psykologiska test.
Och allt som händer i rummet! Alla små detaljer jag lägger märke till, hur en flackande blick i en millisekund kan avslöja att min fråga träffat rätt, hur en aldrig så liten tvekan kan avslöja hur personen framför mig noga väljer sina ord, hur en plötslig fåordighet under en testning döljer besvikelse eller rädsla. Eller hur personen som aldrig möter min blick, som alla misstänkt vara autistisk, inte kan lyfta blicken och möta min på grund av en skam som så fullständigt genomsyrar dennes livsvärld att allas blickar bränner som eld och de själva är genomskinliga, genomskådade i all sin uselhet.
Och allt detta skall jag sammanfatta på några få sidor i ett psykologutlåtande. Det är inte en omöjligt uppgift – men den är fruktansvärt ansträngande. Jag har skrivkramp varenda gång. Jag väger varje ord på guldvåg. Jag är skyldig att göra det; mina ord kommer att förfölja den människan länge, kanske resten av livet. Precis som med doktorsavhandlingen formar texten sig själv, hela tiden, överallt. Den följer med mig hem. Den är närvarande när jag skall sova. Den är närvarande när jag äter. Den är närvarande när jag tränar. Den är närvarande här och nu, när jag sitter och skriver en annan text. Just nu har jag tre utredningar igång samtidigt, tre människors berättelser, tre livsvärldar som är öppna samtidigt, tre utlåtanden som aldrig riktigt lämnar mig. Jag känner sådan skuld över att jag inte färdigställer dem.
Vad händer sedan? Patienten tas upp på rond, man fattar beslut om behandling och andra åtgärder, och så nya köer, ny väntan. Annan personal noterar diagnoserna som är satta. Ibland läser de det diagnostiska resonemanget. I bästa fall läser de hela den sammanfattande bedömningen. Ingen läser någonsin den omfattande redovisningen av allt material som bedömningen och det diagnostiska resonemanget grundar sig på.
Min talang är att lyssna på människor. Min talang är att tolka människor. Min talang är att vinna människors förtroende och få dem att känna sig trygga. Min talang är att finna de svåra, ömmande punkterna och få människor att berätta om dem. Min talang är att ta människor på allvar – och att få dem att känna sig tagna på allvar.
Men min talang drunknar i ett diagnostiskt resonemang i ett ineffektivt och underdimensionerat psykiatriskt system där de huvudsakliga insatserna är köer och väntan, köer och väntan; ett psykiatriskt system där få anställda har möjlighet att lyssna, verkligen lyssna, på sina medmänniskor och de som verkligen gör det, som jag, plågas av kraven på »produktion«, »genomströmning«, »pinnar«, »statistik«.
Jag är för långsam, för noggrann, jag gör ingen egentlig skillnad, och även om jag får en människa att känna sig sedd under de veckor vi ses lämnar jag henne åt… åt ingenting. Mer väntan.
Jag känner mig så maktlös. Så uppgiven.
Jag vet inte om mina kollegor plågas på samma sätt som jag. Jag vet inte om mina kollegor också känner sig maktlösa. Kanske lyckas de göra större skillnad. Kanske har de rätt talanger och gåvor för att fungera det psykiatriska systemet.
Jag har det inte.
Jag har fel talanger och är nog för känslig för att arbeta inom psykiatri.
