Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

I dag åkte Oskar och jag till Agnäsbacken och åkte slalom. Cleo ville inte följa med. Det var min första slalomtur på ett år; senaste gången var nog när Rebecca, barnen och jag var i Bräntberget.

På det sociala nätverket Mastodon används innehållsvarningen »mh« för att markera att att inlägget handlar om personens psykiska mående, ibland följt av ett plus eller minus för att markera att måendet förbättrats eller försämrats.

Sedan jag blev sjukskriven i början på oktober har väldigt mycket hänt. Jag åker inte hem från jobbet alldeles utmattad och gråtfärdig. Jag tål avsevärt större påfrestningar. Jag har slutat med sömnmediciner. Visst, jag sover ganska kasst, men jag orkar ändå mer om dagarna. Jag tar mig för att fixa saker i hemmet, inte bara det allra nödvändigaste.

Så länge som jag bara sprungit runt och släckt bränder. Om jag försökte vila, försökte att inte göra någonting, fick jag panik. Men nu står jag ut med att vara ensam och sysslolös. Jag känner mig uttråkad och lite onyttig – men jag får inte panik.

mh+

Sträva alltid, så som det fordras en romare och en man, att samvetsgrant och allvarligt, med människokärlek, oräddhet och rättvisa uppfylla dina dagliga plikter. Håll alla andra tankar fjärran ifrån dig. Detta lyckas du med om du utför varje handling som om den vore din sista, och om du aktar dig för tanklöshet, upproriskhet mot förnuftets ledning, hyckleri och egenkärlek, allt protesterande mot det öde som är dig bestämt. Du ser ju hur litet som krävs för att levnadsfloden ska flyta stilla och klar, för att leva ett gudalikt liv. Gudarna själva begär ju inte mera än att man iakttar det nu sagda.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 2:5.

Jag drog mig till minnes en promenad som Rebecca och jag gjorde i Romanäs för snart två år sedan. Det var när jag veckopendlade till Skövde och tillvaron i Umeå var kaos. Det var en sådan befrielse att få åka bort från allt, få andas, få känna sig fri. Jag träffade Rebecca och känslan av frihet blandades med passionerad förälskelse.

Den där promenaden i Romanäs var alldeles i början av vår relation. Vi hade inte hunnit träffas så många gånger. Varje tur till Tranås var som att resa långt bort till en helt annan plats, att göra besök i en saga dit den bistra verkligheten aldrig nådde.

Jag minns den där promenaden. Vi stod på isen och fotograferade. Isen hade pressats in mot stranden och råkar och stora sprickor löpte genom istäcket. Jag vågade inte gå så långt ut. Vi hade bara Rebeccas kamera; de få bilder jag har är tagna med hennes kamera.

Bilden på mig är från den promenaden. Vi hade just passerat ett översnöat växthus. Jag stannade till, vände mig om och Rebecca tog en bild på mig. Två dagar senare bytte jag till den bilden som profilbild på Facebook och angav Rebecca som fotograf. Det var första gången jag på sociala media antydde att jag träffat Rebecca. Det var ingen som reagerade.