I onsdags tändes inte lampan när man öppnade dörren till kylskåpet. »Lätt fixat«, tänkte jag, tog bort plastkåpan och skruvade ur glödlampan. Det var bara det att glödlampan var så hårt iskruvad att den gick sönder. Glaskolven lossnade från sockeln. Lampan blinkade till, kortslöts och hela kylskåpet dog. »Lätt fixat«, tänkte jag och gick för att byta propp i elskåpet. Proppen var hel. Det var ström i eluttaget. Det var alltså själva kylskåpet som gått sönder.

Psykiatriska kliniken i Umeå håller på att omorganiseras. Ett chefsled skall bort. Ledningen presenterar ett preliminärt förslag. Mottagningar slås samman och varje chef kommer att få fler medarbetare. Fack- och yrkesförbunden (Psykologförbundet, Läkarförbundet, Vision, Kommunal, Vårdförbundet, Sveriges arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna) protesterar mot att göra risk- och konsekvensanalyser på ett så magert underlag som hittills getts, men det gör ingen skillnad. I dag satt vi i möte och gjorde risk- och konsekvensanalys av en omorganisation vi egentligen inte vet någonting om.

Viruset Covid-19 sprids i en pandemi och världen verkar ha blivit galen. De drastiska åtgärder som vidtas i Sverige och världen över känns lite overkliga. Och folk hamstrar toalettpapper. Jag försökte köpa igår för det är slut, men det var helt barskrapat i butiken.

Det har varit ungefär två dagar med vinterväder den här vintern: när vi var i Agnäsbacken för någon vecka sedan och idag. Vi fattade ett snabbt beslut och promenerade iväg till Bölesholmarna för att grilla korv till lunch.

I förra veckan köpte jag en Raspberry Pi 4 och beställde en SSD-disk på 1 TB. Tanken är att jag skall flytta över mina bloggar till en egen server och ersätta Dropbox. Den här veckan – sportlovsveckan – har jag installerat Ubuntu Server 18.04 LTS, installerat Nextcloud, registrerat domänen bjork.blog och flyttat den här bloggen från ACC till min lilla server (som fått namnet Elodin efter karaktären i The Kingkiller Chronicle).

Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

I dag åkte Oskar och jag till Agnäsbacken och åkte slalom. Cleo ville inte följa med. Det var min första slalomtur på ett år; senaste gången var nog när Rebecca, barnen och jag var i Bräntberget.