När William fyllde 13 gav jag honom en resa till London i födelsedagspresent. Det skulle dröja ända till dagen innan 14-årsdagen innan vi faktiskt kom iväg.

Måndag

Avresedagen. Kvällen innan hade vi packat och avslutat med att se på filmen Jumanji. På morgonen for jag iväg till Cyberphoto och köpte en ny ryggsäck. Den gamla hade gjort sitt och jag ville ha en ryggsäck som rymde hela min kamerautrustning. Det blev så bra att mina medresenärer till slut ledsnade på mina kommentarer om hur nöjd jag var med ryggsäcken.

Vi sade hejdå till katten Liam och fick skjuts av Jenny till flygplatsen. I villervallan fick William på sig fel skor och Oskar tog sina Crocs. Det upptäckte vi först efter att vi gått igenom säkerhetskontrollen vid flygplatsen.

Den första flighten (SK2027) tog oss till Arlanda där vi fick vänta en och en halv timme på nästa flight (SK527) till London Heathrow. Inflygningen till London skedde norrifrån, över Edinburgh, så vi såg delar av Skottland från flygplansfönstret. William var orolig för flygningen och verkade väldigt spänd den första flighten. Den andra gick bättre.

Efter att ha köat en bra stund i passkontrollen på Heathrow tog vi Picadilly line till London King’s Cross. Vi checkade in på London King’s Cross hotel och åt middag på Five Guys ett stenkast från hotellet. Förfärligt stökig och ljudlig miljö, men utan tvekan de bästa hamburgare vi någonsin provat på ett snabbmatsställe.

Tisdag

William fick börja dagen med att öppna några födelsedagspresenter vi haft med oss. Efter frukost tog vi Victoria line till Evan Evans Tours och en bokad buss till Warner Bros. Studios i Leavesden norr om London och The Making of Harry Potter.

Efter att vi tagit oss hem med bussen tog vi en promenad förbi Westminster Abbey till Parliament Square för att få se Big Ben, men både den och Palace of Westminster har helt inpackat i byggnadsställningar. Vi gick tillbaka och åt middag på Il Posto, en italiensk restaurang på Vauxhall Bridge Road.

Onsdag

På onsdagen åkte vi först till Lillywhites, en sportbutik precis vid Picadilly Circus, för att köpa nya skor till Oskar. Han fick ont i fötterna av att gå runt i Crocs. Därefter blev det ett besök på Forbidden Planet. William köpte spelet Cult: Choose Your God Wisely och jag köpte en termos med Darth Vader.

Vi åt lunch på Byron – hamburgare så klart – och på eftermiddagen gick vi till British Library för att pröva Cult medan Rebecca besökte Freud Museum London. Vi handlade mat på Tesco Metro och åt middag hemma på hotellrummet.

Torsdag

På förmiddagen åkte vi till Waterstones bokhandel vid Picadilly Circus och handlade böcker. Därefter tog vi bussen till Camden Town.

Efter en medioker lunch på Max Orient i Camden tillbringade vi eftermiddagen på Camden Market. Det var väldigt mycket folk, men The Camden Grocer hade fantastiskt gott kaffe. Efter ett besök på Camden Thrift Store promenerade vi tillbaka till hotellet via Regent’s Canal. Det var ett väldigt vackert och tyst och lugnt promenadstråk. Där fanns också en kanalbåtsbokhandel, Word on the Water. Middag åt vi på Foodilic nära King’s Cross, en väldigt trevlig restaurang.

Fredag

Dagen tillbringades på British Museum. Det var otroligt mycket folk och ljudet ekade i de gigantiska utställningssalarna. Vi åt traditionella fish and chips på Great Court Restaurant.

Efter museibesöket mötte vi upp en bekant från det sociala nätverket Mastodon, Michael Plouffe och hans hustru Kim. De bjöd på middag på någon bokklubb som egentligen var en pub som egentligen var en restaurang. Servitören ansträngde sig och gjorde pizza åt barnen.

På kvällen visade det sig att ventilationen i hotellrummet inte fungerade. Det var svårt att andas och när vi duschade dröp badrumsväggarna av kondens. Vi klagade och fick tillbringa natten i två andra rum eftersom det inte fanns något ledigt familjerum. Det luktade illa från avloppet i det andra rummet. Dagen efter fick vi ett annat familjerum, den här gången med något bättre ventilation.

Lördag

Barnen och jag tog tunnelbanan till Tower Hill, gick förbi Tower of London (det hade krävts en heldag för att uppleva allt där och vi var trötta efter nästan en vecka i London), promenerade över Tower Bridge, genom Potters Fields Park och förbi HMS Belfast. Tanken var att jag skulle fotograferat London, men batteriet i kameran tog slut.

Vi lyssnade på en duktig sångerska i Hay’s Galleria, promenerade ut på London Bridge och tog tunnelbanan till Waterloo tube station. Vi handlade lunch på Marks & Spencer, satte oss i Jubilee Gardens och tog en bild på William när han håller i en flaska Pepsi framför Coca-Cola London Eye.

Till middag åt vi hamburgare från Five Guys, men den här gången tog vi med och burgarna och åt dem i lugn och ro på hotellet. De visade filmen Minions på TV.

Söndag

Hemresa. Vi packade våra saker, tog Piccadilly line till Heathrow, checkade in och flög hem via Arlanda. Vi blev hämtade på flygplatsen och Jenny bjöd oss alla på middag.

Det var 1979 eller 1980. Jag var sex eller sju år gammal. Mina föräldrar hade köpt en LP med smurfarna och spelade den på pappas dyra stereoanläggning i källaren. Mamma ropade efter mig. »Stefan, de sjunger om astrosmurfen! Du gillar ju astrosmurfen!« Jag sprang ner i källaren för att lyssna. »Åh astrosmurf, åh astrosmurf, rymden är så stor!« Och så: »Saft! Saft! Hallonsaft! Bättre saft har ingen haft!« Jag minns texterna än idag.

Innan internet och USB-stickornas tid bytte vi som höll på med datorer disketter med varandra. Disketter var magnetskivor som användes för att lagra data. Den dator min pappa köpte 1986 hade en läsare eller disc drive för 5¼″-disketter (5¼ tum, 133 mm) med mjukt hölje. Varje diskett rymde 360 kB. Det är lite svårt att föreställa sig idag med tanke på att det knappast går att få tag på ett USB-minne som rymmer mindre än 16 GB, vilket motsvarar ungefär 46 600 5¼″-disketter.

I går lyssnade jag på det brittiska progressiva rockbandet The Pineapple Thief på Nalen i Stockholm. Jag upptäckte bandet för ganska precis fyra år sedan, i samband med Genusforskarskolans vårinternat i Örnsköldsvik i mars 2015. Jag fastnade för kombinationen av progressiv rock och indiepop på albumet Magnolia, utgivet i september året innan. Magnolia och Your Wilderness (2016) har jag lyssnat på hur mycket som helst, inte minst för att jag spårar något slags släktskap mellan hur Bruce Soord kombinerar mönster och riff, ofta i udda taktarter, till minimalistiska och samtidigt väldigt vackra kompositioner. The Pineapple Thief har vuxit till ett av mina favoritband, trots det löjliga namnet. Även om de ofta jämförs med Porcupine Tree och jag måste medge att den musikaliska kvaliteten på Steven Wilsons produktioner och liveframträdanden är högre (såg Wilson live på Hove i Stockholm 2016), gillar jag Soords kompositioner mer. De är liksom outslitliga för mina öron.

I slutet på 1990-talet, när jag arbetade som IT-konsult, gjorde företaget en friskvårdssatsning där alla anställda erbjöds ett konditionstest och kost- och träningsråd. Jag fick veta att jag hade en förhållandevis hög energiomsättning och därför behövde vara noga med att äta lunch och mellanmål. Som mellanmål dög inte futtig en liten frukt, fick jag veta, utan jag behövde en rejäl macka.

Läser filosofen Linda Martín Alcoff (1992) om problemet med att göra sig till språkrör till andra. Hennes poäng är att om man skall tala för andra, måste man vara medveten om att vem du är och vem du talar med avgör hur det du säger tolkas och om det uppfattas som trovärdigt eller inte. Det fick mig att tänka på Tage Danielssons dikt Reflexioner kring relativiteten.