Omhändertagande som överlevnadsstrategi

När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

När jag var barn lyssnade jag alltid på mina föräldrars gräl. Oftast byggde jag LEGO med dörren lite på glänt så jag kunde höra vad som pågick på nedervåningen. Vad de bråkade om var irrelevant. »Det gamla vanliga« om jag frågade, men jag fick aldrig klart för mig vad det gamla vanliga var. Det viktiga var hur de bråkade. Vilka röstlägen de använde. Om pappas röst var upprörd eller hotfull. Om mamma grät för att hon var ledsen eller om hon skrek i förtvivlan. Om deras röster växlade i ömsesidig turtagning eller om de skrek åt varandra samtidigt. Om tunga fotsteg antydde att något impulsivt eller våldsamt höll på att hända. Om smällande dörrar betydde att någon av dem gått ut och jag kunde slappna av eller om båda gått ut och jag behövde följa efter. Om saker kastades i golvet eller väggen. Jag vet hur olika typer av glas och porslin låter när de krossas mot golvet: frasandet av Duralexglas som sprids som små smulor, klirrandet av vanliga glas som ofta medför skärsår och blodfläckar eller klinkandet av porslin som splittras i stora sjok. Ljudet av örfilar, dunsandet när kroppar faller till marken, skrik av rädsla, ilska, förtvivlan.

Jag visste precis när jag behövde ingripa för att undvika katastrof. En gång när jag kom ner för trappan höll pappa på att slå sig genom sovrumsdörren. Mamma var där innanför och höll emot. Jag ställde mig i vägen och omfamnade pappa. »Lugn, bara lugn«, sade jag. Han slutade slå. Jag gjorde vad jag kunde för att skydda dem från sig själva.

Jag hörde. Jag såg. Jag försökte ta hand om dem. Jag förstod vad de behövde och att det var något de inte kunde ge varandra. Jag försökte skydda dem från sig själva. För vad skulle annars hända mig?

Pappa rökte alltid sina cigarrer i garaget. Garaget stank fruktansvärt av inpyrd rök. Jag måste varit i tonåren. Han satt i en trädgårdsmöbel på en cigarrstinkande dyna, rökte och löste korsord. Mamma stod bredvid, upprörd, anklagade honom, kallade honom saker, men han var tyst. Jag förstod hans tystnad, men tyckte inte att han agerade rätt. »Du är ond!« sade hon. Jag förstod att hon var upprörd, men tyckte inte att hon agerade rätt. Jag försökte resonera med henne. Få henne att förstå att om man kallar människor onda kanske de inte vill prata med en. »Alla människor har ondska i sig«, sade mamma. »Men de gör dem inte alltigenom onda«, invände jag. Vi kom ingenstans. Mamma kunde inte eller ville inte förstå.

Senare, när hon lugnat sig, när hon var »som vanligt« igen, sade hon att jag var bra på att prata med människor. Jag kanske skulle bli psykolog? Ingen av dem sade till mig att det kanske inte var min uppgift att vara psykolog åt mina föräldrar. Mamma var helt uppslukad av sig själv och sina egna känslor. Pappa var bara tyst. Ibland undrar jag om han ens lade märke till min närvaro när de var i konflikt. Psykologen Stefan hade redan påbörjat sin yrkeskarriär, men barnet Stefan var praktiskt taget osynligt.

När jag blev äldre handlade det inte längre om överlevnad, men väl att bli sedd och förstådd. Jag behövde lösa deras problem för att de skulle kunna se mig, för de kunde ju bara se sig själva. Jag försökte fortfarande fixa mina föräldrar när jag var i 30-årsåldern och gick grundutbildningen till psykolog. Jag läste en kurs i systemteori och kommunikationsteori. Vi satt i köket i lägenheten på Kravattvägen i Röbäck och jag förklarade för dem att nyckeln till deras svårigheter utan tvekan var kommunikation. Om de bara lärde sig kommunicera skulle allt lösa sig. Och kanske skulle de kunna se både sin son och sitt barnbarn om de inte längre var helt uppslukade av sin egen destruktiva dans?

Jag hade passerat 40 innan jag slutligen gav upp. Jag löste aldrig deras problem och jag blev aldrig sedd.