Alla har inte delegerat sin självrespekt

I sin bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) berättar Jerold Kreisman om en av sina patienter, kallad Julie. Det var en ung kvinna som blev hänvisad till honom av en kollega. Han beskriver en karaktäristisk problembild med relationer som avlöser varandra, svårigheter med separationer och en upplevelse av hopplöshet och ensamhet. Hon kunde få raseriutbrott på sina nära och kära, något som Kreisman hade svårt att föreställa sig »eftersom hon var så tillbakadragen på min mottagning«. De träffades två gånger per vecka, men hon blev likväl sämre. Hon sov inte, åt inte, tappade vikt och kunde inte koncentrera sig på skolarbetet. När hon till slut fick suicidtankar förordade Kreisman att hon skulle bli inlagd, vilket hon motvilligt accepterade.

På avdelningen hade Kreisman fått se hennes ilska. Hon var rasande på någon sköterska som inte bemött henne väl. Hon arg på allt och alla, förutom Kreisman, som var annorlunda och verkligen förstod henne. Efter några dagar insisterade hon på att bli utskriven. Kreisman gick med på det, men redan dagen efter var hon tillbaka, onykter och med färska skärsår på handlederna. Hon blev återigen inlagd. När hon två dagar senare ville bli utskriven igen, vägrade Kreisman. Då blev hon rasande. »Jag trodde du litade på mig«, sade hon. »Jag trodde du förstod mig, men allt du bryr dig om är makt. Du älskar att kontrollera människor!« Kreisman blev osäker. Kanske har hon rätt? Eller fick hon bara in en fullträff på Kreismans svaga punkt, hans önskan att vara omtänksam och förtroendeingivande? Vem var egentligen offret här? »Jag trodde du var annorlunda«, sade Julie. »Jag trodde du var speciell. Jag trodde du verkligen brydde dig.«

Försäkringsbolaget låg på Kreisman och till slut blev han tvungen att skriva ut henne. Hon fortsatte behandlingsprogrammet, men lika arg som tidigare. Kreisman började förstå att det hon sökte var gränser, kontroll och struktur, samtidigt som hon inte kunde erkänna att det var vad hon behövde. Hon agerade provokativt för att tvinga fram kontroll och blev sedan rasande över att hon blev kontrollerad.

Men så kom vändpunkten för Julie. En annan patient tog sitt liv.

During her third week in the day hospital, another patient hanged himself while home over the weekend. Frightened, Julie flew into a rage. »Why didn’t you and these nurses know he was going to kill himself?« she screamed. »How could you let him do it? Why didn’t you protect him?«

Julie was devastated. Who was going to protect her? Who would make the pain go away? I finally realized that it would have to be Julie. No one else lived inside her skin. No one else could totally understand and protect her. It was starting to make some sense to me, and after a while, to Julie.

She could see that no matter how hard she tried to run away from her feelings, she could not escape being herself. Even though she wanted to run away from the bad person she thought she was, she had to learn to accept herself, flaws and all. Ultimately she would see that just being Julie was okay.

Julie’s anger at the staff gradually migrated toward the suicide patient, who »didn’t give himself a chance.« When she saw his responsibility, she began to see hers. She discovered that people who really cared about her did not let her do whatever she wanted, as her parents had done. Sometimes caring meant setting limits. Sometimes it meant telling her what she didn’t want to hear. And sometimes it meant reminding her of her accountability to herself. (Kreisman & Straus, 2021, 179)

Jag känner igen mig i Julie. Inte i de yttre omständigheterna, men i oförmågan att vara ensam, hjälplösheten, önskan om att bli omhändertagen och den blinda ilskan när jag inte blir det; i den livslånga flykten från mig själv och min egen smärta; i längtan efter gränser som finns där för att de är bra för mig; i att inte kunna acceptera mig själv och vara »bara Stefan«.

De senaste veckorna har jag fått samma insikt som Julie. Det finns ingen annan än jag som kan leva mitt liv. Det finns ingen annan än jag som kan bära min smärta. Ingen annan kommer att förstå mig, respektera mig eller ta hand om mig om jag inte först gör det själv.

»Alla har väl självrespekt«, sade jag till min gamla terapeut en gång. »Ja«, svarade han blixtsnabbt, »men alla har inte delegerat den«. De orden har följt med mig sedan dess, men det är först nu, 20 år senare, som jag förstår vad han menar. Jag kan inte delegera mitt värde som människa till andra. Jag måste ge mig det själv.

Jag vet bara inte riktigt hur.

Referenser

Kreisman, J. J., & Straus, H. (2021). I hate you—don’t leave me: Understanding the borderline personality (3:e utgåvan). TarcherPerigree.