»Du är skyldig!«

För några veckor sedan hade jag en dröm. Jag vaknade och skrev ned den.

Jag kom hem till huset i Götene. Det var sent. Jag hade varit någonstans, kanske på fest eller på bröllop. Mellan ytterdörren och dörren till garaget mittemot fanns en ny dörr. Den gick in mot trädgården. Nyckeln satt dörrlåset. Jag förstod att pappa lämnat nyckeln i dörren så att jag skulle kunna komma in när jag nu kom hem sent. Jag förstod att han var i trädgården.

Jag öppnade dörren. Det var natt, men ändå varmt i luften. Som en sommarnatt vid Medelhavet. Det fanns inte längre en pool där, utan ett trädgårdsland med mörk, fuktig jord. Pappa vattnade med en vattenslangen. Cleo, mitt äldsta barn, hjälpte honom bearbeta den friska mullen.

Jag gick in i trädgården. Stannade och tittade på pappa. Han märkte först inte att jag var där. Jag kände Cleos närvaro, men min uppmärksamhet var på pappa. Jag kände sorgen efter mamma. Jag brast i gråt. Pappa fick syn på mig. Han släppte trädgårdsslangen. Släppte vad han hade för händer. Trots att han är gammal och har svårt att röra sig nästan studsade han fram till mig och omfamnade mig. För ett ögonblick delade vi sorgen efter mamma.

Jag grät när jag vaknade. Jag längtade efter pappa. När han för snart ett år sedan bad mig brinna i helvetet blev jag på något märkligt sätt befriad, men det betyder inte att jag saknar honom. Pappa har fina och bra sidor också. Det finns en spillra av det gudomliga i alla människor, oavsett om de bejakar det eller inte. Och det finns en liten pojke i mig som längtar efter sin pappa.

Jag funderade på vad drömmen kunde betyda. Vad betydde det att nyckeln satt kvar i dörren? Kunde det vara så att han på riktigt skulle släppa in mig om jag åkte dit? Det var knappast troligt. Nyckeln betydde nog att det var jag som var öppen. Att det var jag som äntligen tillät mig att längta efter honom.

Att han definitivt inte lämnat någon nyckel åt mig blev uppenbart bara någon vecka senare. Jag fick ett mejl från honom. Det var kortfattat och elakt.

Information. Din mor ligger för döden. Har tappat allt tal. Känner ej igen mig. Förolämpa mig inte med någon slags uppvaktning när jag fyller 80 i dec. Du är skyldig till att det gått illa. Inget svar önskas.

Detta är det enda jag hört från honom sedan förra sommaren.

»Åh«, sade Charlotta och plutade med munnen. »Han vill ha kontakt!«

Det kanske han vill. Varför skulle han annars bemöda sig med att skicka ett mejl och skriva att mamma ligger för döden? Det gör hon ju inte. Hon är dement, men långt ifrån död.

»Han har druckit!« sade min syster. Utan tvekan. Och med alkoholen försvinner impulskontrollen.

Tyvärr är det enda han lyckas med att göra det svårare för sig själv. Det är inte mitt ansvar att reparera det här. Jag har sedan länge accepterat att han kan bete sig såhär tills han dör. Det är upp till honom om han vill ha en annan relation till sin son.

När jag skriver och pratar om det här kan jag verka så distanserad och saklig, som att jag inte bryr mig. Men det gör jag.

Det är sitt eget barn han gör såhär mot. Ett barn som längtar efter sin pappa. Ett barn som far ganska illa.