Besök i Götene
På midsommardagen gjorde vi en dagsutflykt till Götene och hälsade på mina föräldrar. Det var länge sedan jag träffade dem. Åldersdemensen har så sakteliga krupit sig på min mamma och för en tid sedan diagnostiserades hon med vaskulär demens.
Mamma var avsevärt sämre än senaste gången jag träffade henne. Hon var orienterad i plats och person, men inte riktigt i tid och situation. Hon hängde inte alltid med i samtalet. När pappa berättade att mamma varit på dagverksamheten på Ceciliagården medan han jobbat, trodde mamma att vi pratade om hennes sista arbetsplats innan hon gick i pension. Hon upprepade saker hon nyss sagt. Pappa berättade att ibland är det som att de senaste 25 åren aldrig hänt. Då och då vill hon åka hem till sin mamma Astrid – min mormor – i Skövde, trots att det snart är 35 år sedan hon dog. Hennes ansiktsmimik var stel och hon hade svårt att artikulera, även om det lättade lite under dagen.
Pappa var sorgsen och sliten. De där irriterade och ibland nedlåtande kommentarerna som de alltid brukade passa till varandra verkade ha ebbat ut. De fanns kvar, men det var alls inte lika mycket ilska mellan dem som det var förr. Kanske är mammas svårigheter nu så uppenbara att de inte längre går att förneka. Med acceptans försvinner ilskan. Också Rebecca lade märke till att pappa, som alltid framställt sig som så kompetent och stark, nu mest framstod som mjuk, ledsen och uppgiven.
Det slog mig att detta är sista resan och mamma har inte långt kvar. Kanske håller sig hennes kropp vid liv många år till, men den jag och mina syskon känner som vår mamma, den som pappa känner igen som sin hustru, kommer snart att vara borta. Hon kommer att bo hemma så länge pappa orkar. Sedan får hon flytta till ett äldreboende av något slag. Och pappa kommer finnas hos henne. Han har redan börjat sörja.
I åratal har jag våndats över vad som skall hända med min dysfunktionella familj när våra föräldrar tacklar av och går bort. Vilka latenta konflikter som kommer att brisera och vilket helvete som kommer att bryta lös när jag och mina syskon skall kriga om vem som skall ta hand om dem eller hur arvet skall fördelas. Nu är vi där. Det var såhär det blev. Nu vet jag hur det kommer att sluta. Och det skänker mig märkligt nog sinnesro.
Mamma fyller 80 år i sommar. Pappa vill fira hennes födelsedag med syskon, barn och barnbarn. Jag tror han vill ge alla en chans att säga farväl till mamma. Jag tror han själv vill säga farväl; en av hans systrar – min faster – gick bort i höstas vid 84 års ålder och hans äldsta syster har nyss fyllt 94. Han var nyss på sin brorshustrus begravning.
Jag och mina barn kommer att vara där. Jag vill också ge dem möjligheten att ta farväl av farmor medan hon fortfarande går att nå.
