Dysreglerad och arg

När jag läser min dagbok från sådär en 7–10 år sedan verkar jag ha varit dysreglerad och arg mest hela tiden. I alla fall när jag satte mig ner för att skriva dagbok. Jag ser händelser där jag betett mig orimligt och orättvist mot människor som jag älskar. Skyllt min ilska på dem. Ursäktat mitt orimliga beteende med att de varit dumma. Sedan, när jag insett att jag betett mig orimligt, har jag varit full av skam, självhat och självömkan.

Visst, det var väl fint att jag bad om ursäkt och försökte reparera. Men det var mina känslor som stod i centrum. Aldrig deras. Jag frågade aldrig hur det blev för mina barn eller mina barns mamma när jag fick raseriutbrott eller klankade ner på mig själv eller försäkrade att jag var så, så ledsen för det jag gjort, det var verkligen inte okej, bla bla bla.

Men när jag kommer till de senaste sju årens dagboksanteckningar blir det värre. Med mitt ex var jag fan dysreglerad konstant. Och arg. Jag fattar vad jag utsatte henne för. Jag ser det med all önskvärd tydlighet i min egen dagbok. Jag kan inte fly från mina egna ord. Så många saker jag gjorde som var fullständigt orimliga och inte okej någonstans. Som jag skyllde på att hon var orimlig och dum. Även om det vore sant har man alltid ansvar för sina egna handlingar. Även när man är arg.

Jag förstår faktiskt att en del tagit avstånd från mig. Jag säger det inte med självhat. Så många gånger jag sagt att »jag är en usel människa och du borde verkligen inte umgås med mig«. Men inte nu. Jag förstår verkligen. För jag gjorde dem illa. Och så skyllde jag på dem. Eller så var jag så ångerfull att det bara fanns plats för min ånger.