Vissa saker går inte att reparera

Det händer att jag kollar vad hon skriver på sociala media. Ibland skriver hon om vår relation. Men det är inte längre mig hon skriver om. Det är någon annan. Någon jag inte känner igen.

Vår relation var ett helvete. Vi var två traumatiserade barn som triggade varandra hela tiden. Nästan varenda skav mellan oss eskalerade till absurda bråk. Vi skrek och slogs. Jag gjorde så många saker som inte var okej när jag tappade kontrollen. Vår relation blev närmast en kopia på mina föräldrars relation. Det var hemskt.

Men det fanns också något som gjorde att vi fastnade för varandra. Ett slags djup och intensiv kontakt som var både andlig och kroppslig. Det ruskade om oss båda när vi träffades, för ingen av oss hade upplevt något liknande. Vi var en på miljonen, sade hon. Det här var unikt. Och ingen av oss ville förlora det.

Så vi trasslade in oss. Glömde helt våra gränser. Jag gav mig in i en relation jag egentligen inte ville ha. En del av mig ville till varje pris behålla kontakten med den här underbara människan som ruskade om mig i djupet av min själ. En annan del var rädd för att bli invaderad och bekymrad över hennes impulsivitet och gränslöshet. Ytterligare en del ville inte ha en relation och förstod mycket väl att vi inte borde vara ett par. Jag sade det redan efter första gången vi träffats och stjärnorna exploderat. »Varför inte?« sade hon. Hennes envisa övertygelse att vi var unika, en på miljonen, blev mitt svepskäl att ignorera de delar av mig som inte ville relation. Mitt svepskäl att slippa säga »nej«, trots att invasionslarmet dånade från dag ett.

Det ledde bara till att det förbannade raseriet kom fram varje gång jag kände mig trängd eller invaderad. Vilket jag gjorde nästan hela tiden. Det ledde också till frustration och ilska när mina försök att göra om henne till någon jag faktiskt ville ha en relation med gick åt helvete. Vilket de förstås alltid gjorde, för det är inte så kärlek fungerar. Resultatet blev att jag tappade kontrollen i fler situationer än jag kan räkna. Ett skolboksexempel på en våldsam relation. Jag blev verkligen det där monstret hon utmålar mig som.

För henne kommer jag alltid att förbli det där monstret och jag kommer aldrig att förändras. Att den där unika kontakten bara var ett sken och att jag bara manipulerade henne från dag ett.

Jag tror jag förstår varför. Det är lätt att förskjuta någon som var, är och alltid kommer att förbli ett monster. Det blir svårare om jag kan förändras. Det är bättre för henne om jag är och förblir ett monster. Då kan hon gå vidare.

Men jag längtar efter henne. Den där unika kontakten. När vi kunde komma från helt skilda världar, stå sida vid sida, blicka ut över världen och se samma sak. Jag kommer alltid att sakna henne.

Men vissa saker går inte att reparera.

Och ansvaret för att det är trasigt är mitt.

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.