Vissa saker går inte att reparera

Det händer att jag kollar vad hon skriver på sociala media. Ibland skriver hon om vår relation. Men det är inte längre mig hon skriver om. Det är någon annan.

Män med min bakgrund bryter aldrig sitt mönster, skriver hon. De hittar bara nya kvinnor att utöva våld mot. Och jag kunde inte förändras på grund av min narcissism och personlighetsstörning. Förresten ville jag inte ens förändras. Jag skickade meddelanden dygnet runt tills hon inte stod ut längre. Jag omprogrammerade henne. Jag manipulerade terapeuten vi gick till som för övrigt var oprofessionell. Och om tio år kommer hon möta en rödgråten Charlotta med nedbruten vilja, precis som hon grät ut en kväll framför min tidigare kvinna.

Det är så mycket som inte stämmer och en del av mig vill rätta och korrigera de rena felaktigheterna. Men det spelar ingen roll. Hon har gjort mig till ett monster, precis som hon gjort med sina partners före mig. De fick allehanda diagnoser – trauma, tvångssyndrom, autism – som gjorde dem omöjliga att leva med. En del fastställda av hälso- och sjukvården, andra fastställda av henne. Jag bara inte trodde att det skulle hända mig.

Vår relation var ett helvete. Vi var två traumatiserade barn som triggade varandra hela tiden. Nästan varenda skav mellan oss eskalerade till absurda bråk. Vi skrek och slogs. Jag gjorde så många saker som inte var okej när jag tappade kontrollen. Hon också. Jag fattar att alla jävla bråk sitter i hennes kropp och återkommer som mardrömmar och flashbacks. De sitter i min kropp också och återkommer som ett slags panikattacker där jag börjar dissociera. Vår relation blev närmast en kopia på mina föräldrars relation. Det var hemskt.

Men det fanns också något som gjorde att vi fastnade för varandra. Ett slags djup och intensiv kontakt som var både andlig och kroppslig. Det ruskade om oss båda när vi träffades, för ingen av oss hade upplevt något liknande. Vi var en på miljonen, sade hon. Det här var unikt. Och ingen av oss ville förlora det.

Så vi trasslade in oss. Glömde helt våra gränser. Jag gav mig in i en relation jag egentligen inte ville ha. En del av mig ville till varje pris behålla kontakten med den här underbara människan som ruskade om mig i djupet av min själ. En annan del var rädd för att bli invaderad och bekymrad över hennes impulsivitet och gränslöshet. Ytterligare en del ville inte ha en relation och förstod mycket väl att vi inte borde vara ett par. Jag sade det redan efter första gången vi träffats och stjärnorna exploderat. »Varför inte?« sade hon. Hennes envisa övertygelse att vi var unika, en på miljonen, blev mitt svepskäl att ignorera de delar av mig som inte ville relation. Mitt svepskäl att slippa säga »nej«, trots att invasionslarmet dånade från dag ett.

Det ledde bara till att det förbannade raseriet kom fram varje gång jag kände mig trängd eller invaderad. Vilket jag gjorde nästan hela tiden. Det ledde också till frustration och ilska när mina försök att göra om henne till någon jag faktiskt ville ha en relation med gick åt helvete. Vilket de förstås alltid gjorde, för det är inte så kärlek fungerar. Resultatet blev att jag tappade kontrollen i fler situationer än jag kan räkna. Ett skolboksexempel på en våldsam relation. Jag blev verkligen det där monstret hon utmålar mig som.

Jag fattar att hon måste klamra sig fast vid att jag är ett monster som aldrig kommer att förändras. Att den där unika kontakten bara var ett sken och att jag bara manipulerade från dag ett. För alternativet är värre. Om jag kan förändras kanske hon vill ha kontakt med mig. Men det gör henne skräckslagen att jag skall sätta handfängsel på henne igen. Bättre att jag är och förblir ett monster.

Men jag längtar efter henne. Den där unika kontakten. När vi kunde komma från helt skilda världar, stå sida vid sida, blicka ut över världen och se samma sak. Jag kommer alltid att sakna henne.

Men vissa saker går inte att reparera.