En del i taget

I morse vaknade jag upprörd. Det har varit några jobbiga dagar och jag ville bort från Charlotta, ja, jag ville bort från alla människor över huvud taget. Jag ville vara ifred. Eller rättare, en del av mig vill vara ifred och vila från alla människor. Vi hade ett jobbigt samtal vid frukosten där jag sade att jag nog behövde en paus. Men som vanligt vaknade en annan del av mig då, en del som vill kontakt till varje pris och är rädd att bli övergiven. Och så ville jag inte alls åka hem till Umeå, jag ville vara kvar hos Charlotta. Det i sin tur väckte den tredje, alltför välbekanta delen av mig som är så trött på att jag är klängig och avvisande och hopplös.

Det är såhär det blir för mig. Jag splittras i tre delar som alla försöker överrösta varandra. En vill skydda mig med distans, en annan vill rädda mig med närhet, en tredje vill tysta ner mig för att jag är så jävla jobbig. Det kan eskalera till ett inre krig. Ibland kallar jag delarna för »fuck you!«, »help me!« och »fuck me!«, för det är i princip vad de kan skrika. De är lugnare nu, men förr kunde de skrika högt, i värsta fall skrida till handling. Det här är karaktäristiskt för EIPS. Det är ingen tillfällighet att Jerold Kreismans bok om borderline heter I hate you – don’t leave me! (Även om jag kanske tycker att de missat rösten som skriker »I hate me«, men det kanske inte är alla som har den?)

Efter frukosten, när jag var som mest upprörd och överväldigad av känslomässig smärta, frågade jag Charlotta om hon kunde tänka sig att möta en del i taget. Det gick bra sade hon. Först kom delen som var rädd att bli övergiven. Den fick säga hur mycket den längtade efter Charlotta och hur besviken den var att vi av olika anledningar inte fått så mycket möjlighet till fysisk närhet de senaste dagarna. När den delen fått säga sitt lät jag den del som ville ha paus få komma fram, men det var mest en igenkännande nickning. Charlotta och den delen hade redan träffats vid frukosten. Slutligen fick delen som tycker jag är så jävla jobbig påminna om att jag är jävligt jobbig.

När alla delar fått säga sitt hände något magiskt. De liksom backade undan lite och lät mig komma fram. Det smärtsamma känslokaoset inom mig ersattes av lugn och medkänsla. Jag såg inte längre min egen värnlöshet och Charlotta som jag både ville fly från och klamra mig fast vid. Jag såg Stefan och Charlotta som är så fantastiska, som kämpar så mycket med mina egna hinder och som lär sig, utvecklas, läker. På IFS-språk skulle det heta att delarna lämnade plats för Självet och när Självet tog över var det lätt att navigera i situationen och ta hand om mig själv, mina rädslor och mina inre konflikter. De fanns ju kvar där, delarna som ville distans och närhet och den självkritiska delen, men de hade blivit hörda, sedda, respekterade, av Charlotta men först och främst mig själv.

Jag har aldrig varit med om att jag så snabbt och enkelt »fallit på plats« tidigare. Och allt som behövdes var att låta de upprörda delarna få en röst, lyssna på dem och ta dem på allvar. Det inre kaoset lade sig i samma ögonblick som de kände sig hörda och sedda.