Som om någon slagit mig i huvudet

Det var inte ofta, men det hände att mina föräldrar brukade fysiskt våld.

Jag sitter vid skrivbordet med matteläxa. Jag tror jag går i fjärde klass. Det är egentligen inte svårt, men jag vill inte räkna. Mamma står bredvid mig och försöker hjälpa. Jag klagar och gnäller. »Men räkna då, unge!« skriker hon och slår mig i huvudet, först med ena handen mot tinningen, sedan med andra handen mot andra tinningen. Hon rusar ut ur rummet. Jag klagade för mycket.

Jag sväljer allt och räknar vidare i matteboken. Jag skakar, åtminstone inombords. Mamma kommer tillbaka en stund senare. Hon är ångerfull. Jag ignorerar henne.

Ett annat minne. Jag är yngre, kanske åtta, nio, tio år.

Pappa snickrar. Jag är med. Jag använder en fogsvans för att såga av en spik. Pappa blir arg och tar ifrån mig fogsvansen. Jag förstör den ju. Jag blir ledsen och gråter. Han ignorerar mig. Jag skriker högre. Ingen reaktion. Till slut tar jag i så mycket jag kan. Han rusar fram och sliter tag i mig, bär in mig i huset, slänger mig på golvet i hallen och sliter av mig ena träskon. Så högt fick man inte skrika.

Jag har en handfull minnen av fysiskt våld mot mig eller mina systrar. Jag har betydligt fler minnen av fysiskt våld mellan mina föräldrar. Våld var inget märkvärdigt. Det var liksom bara en nia på en tiogradig skala jämfört med alla sjuor och åttor de andra dagarna.

Men de här två minnena har något gemensamt, nämligen att jag alltid tänkt att det var jag som provocerade fram våldet. Det var jag som gnällde för mycket när min mamma skulle hjälpa mig med matteläxan. Och jag har tänkt att det var nog bra att hon slog mig, för jag skärpte till mig och jag frågade aldrig om hjälp med skolarbete igen. Jag blev självständig. På gymnasiet var jag bäst i klassen i matematik och fick stipendium. Om hon inte slagit mig kanske jag inte hade skärpt mig och då hade jag inte blivit så bra på matematik som jag blev.

Och det var jag som provocerade fram min pappas våld. Jag sågade ju i en spik. Hur dum får man vara?

Men nu tänker jag att det jag egentligen sökte var något slags känslomässigt stöd. Tröst. Förståelse. Kontakt. Det kändes jobbigt och hopplöst med matematiken och jag ville ha min mammas tröst. Men hon såg en jobbig unge som bara vägrade räkna matte och bestraffade mig för det. Jag var bedrövad och skamsen över att pappa blivit arg på mig efter att jag sågat i spiken och sökte hans tröst och närhet. Men han såg bara en jobbig unge som skrek så grannarna hörde och straffade mig för det.

Blev jag ofta bestraffad när jag behövde »fel« saker eller uttryckte mina behov på »fel« sätt?

Det slår mig att jag än idag reagerar på precis samma sätt när jag är ledsen och hjälplös, försöker få kontakt men blir missförstådd, avvisad eller möts av irritation eller ilska. Jag sluter mig, ignorerar, avvisar och skall aldrig mer behöva någonting av personen ifråga.

Ibland beter jag mig som en jobbig unge när jag känner mig ledsen och hjälplös. Det är fullt förståeligt att andra blir irriterade då. Men jag reagerar ändå som om min mamma slagit mig i huvudet två gånger.