Den uråldriga rädslan

En av mina styrkor är att jag för det mesta ser saker ur flera perspektiv samtidigt och alltid är beredd att omvärdera och skifta perspektiv. Vad som helst kan när som helst visa sig vara något annat än det jag tror att det är, brukar jag påminna mig själv. För mig är det en dygd att kunna omvärdera, ändra sig och erkänna att man hade fel. Det kan vara skamfyllt eftersom insikten att jag tidigare handlat fel kan följa med ett perspektivskifte – men jag har aldrig någon prestige investerad i att ha rätt.

Men det finns en baksida. Det är inte bara saker och företeelser som framträder med den här grundläggande osäkerheten om vad de egentligen är. Det gäller också människor. Vem som helst kan när som helst visa sig vara någon annan än den jag trodde att den var. Det gäller till och med mig själv. Jag kan när som helst upptäcka att jag inte är den jag trodde att jag var.

Våra berättelser om de människor vi umgås med är alltid i rörelse. Nya interaktioner fogar nya kapitel till berättelsen om andra och oss själva. Vi tolkar och omtolkar de tidigare berättelserna i ljuset av de nya. För mig kan den där omtolkningen innebära fundamentala ifrågasättanden av de tidigare berättelserna och deras karaktärer. Vad har den här karaktären egentligen för motiv? Vem är berättelsens protagonist och antagonist? Vem är »the bad guy« och vem är »the good guy«? Vad är det ens för genre? Är det här en berättelse om vänskap eller utnyttjande? Är det en berättelse om kärlek eller våld? Vem är i så fall offer och vem är förövare?

Det slår mig att denna osäkerhet kring såväl min egen som andras identitet är karaktäristisk för EIPS. Med den osäkerheten följer också en mycket fundamental otrygghet. Det är inte bara så att jag inte kan lita på vilka andra är, jag kan inte ens lita på vem jag själv är. Bakom varje hörn lurar en mycket primitiv och allomfattande rädsla.

Det hände mig senast häromdagen. En person jag håller mycket kär förde ett resonemang som klingade dissonant mot hur jag dittills uppfattat personen. Om det hade hänt i min yrkesutövning hade jag förstås utforskat den där dissonansen. Öppna, nyfikna frågor. Hur menar du? Berätta mer! Förstod jag dig rätt? Men nu handlade om mig och den primitiva rädslan väcktes. Vem är hon egentligen? Har jag helt misstagit mig? Vem är jag? Är jag trygg? Även om jag ställde de rätta frågorna var de inte öppna och nyfikna, de var konfrontativa och uppfordrande. Jag måste få grepp om det osäkra! Jag måste få tillbaka fotfästet för marken under mig har gett vika!

Jag hann inte ställa många frågor innan hon tystnade. Hon upplevde inte att jag hade förtroende för henne. Att jag inte tolkade henne välvilligt. Och det var ju sant. De välvilliga tolkningarna for all världens väg i samma ögonblick som den uråldriga rädslan väcktes. Vem är du, egentligen? Misstänksamhet. Och när konflikten var ett faktum och kontakten bröts följde det totala identitetssammanbrottet. Vem är jag? Vad är det för fel på mig? Är jag ond? Identitetsdiffusion och splitting. De karaktärristiska psykologiska försvaren vid emotionell instabilitet.

Så många gånger som detta hänt mig genom livet. Så många gånger som det hänt med personer som jag levt så länge med att jag egentligen borde veta vilka de är. Som jag borde kunna tolka välvilligt. Lik förbannat kan allt ändå rasa som ett korthus när det skaver. Är du inte den jag trodde att du var? Är jag trygg? Vem är jag? Är jag ond? Är du?

Jag önskar jag kunde tänka något i stil med: »Det är inte likt personen att säga eller göra såhär, det måste vara något jag missar eller missförstår.« Mer än en gång har jag blivit uppmanad att tänka precis så. När jag är mitt professionella psykolog-jag är det inget problem.

Men det är inte så enkelt att rå på den uråldriga rädslan.