Mamma

I fredags hälsade jag på min mamma. Hon var glad, skrattade mycket och var helt osammanhängande. Hon kände igen sin syster – min moster – som också besökte henne, men jag tror inte hon kände igen mig hela tiden. Flera gånger berättade jag hur gamla mina barn var, att jag fyller 50 i år och att hon skulle fylla 81. Det var samma reaktion varje gång: »nä, är det sant?«

Det kändes väldigt fint att var där. Det går inte att föra ett samtal, det går inte att dela berättelser, men det går att samspela, vara här-och-nu, tillsammans, ögonblick för ögonblick. Och med mammas oförställda glädje är det ett vilsamt här-och-nu. Demensen har tagit det mesta av henne, men lämnat kvar hennes bästa sidor: den oförställda, barnsliga glädjen, aningslösheten, sällskapligheten.

Det är lite märkligt. Det känns som om det är första gången jag verkligen möter min mamma, nu när hennes fantasier om mig inte längre ligger i vägen. Hon trodde alltid att jag skulle bli något stort, att jag skulle kunna nå hur långt som helst. I hennes värld var inget berg för högt för mig. Nu behöver jag inte bry mig om någon framtid när jag är med henne, för det finns bara här och nu. Orden som uttalas här och nu men omedelbart lösgörs ur mening och sammanhang. Nuet som saknar det förflutnas och den annalkande framtidens horisonter. Det är så befriande.

Det var länge sedan jag besökte henne. Mamma fyllde 80 år förra sommaren och det stod klart för mig att hon inte hade långt kvar. Under hösten blev hon allt sämre. Hennes förankring i tillvaron blev allt lösare. Hon var långt ifrån alltid orienterad i tid, plats, person och situation. En gång ringde hon mig och berättade att hon var i ett hus i Skara och undrade om jag kunde ringa pappa så att han skulle kunna komma och hämta henne. Jag bad henne beskriva hur det såg ut där hon var, och hon beskrev ett gult hus med en pool. Hennes eget hus i Götene.

Pappa insisterade på att ta hand om henne själv, men han orkade inte. Han blev lätt irriterad. Det var som att han inte kunde acceptera att hon var på väg bort från honom. Han försökte hålla henne kvar med ständiga påminnelser och återberättanden. Han ville väl, men det blev inte bra. »Jodå, du minns vad jag sade, tänk efter.« »Det var ju den gången som det och det hände, kommer du inte ihåg det?« »Jag sade ju till dig alldeles nyss, minns du inte?«

När hon inte var orienterad blev han arg på henne. Under ett av mina besök i vintras ville mamma hem till sin mamma i Skövde, min mormor Astrid. Pappa svarade att Astrid dog 1987, för 35 år sedan. Mamma insisterade ändå på att hon ville hem till sin mamma. Pappa svarade med irriterad röst att »det går inte, hon är död!« Mamma fortsatte att fråga. Det slutade med att varje gång mamma sade att hon ville hem till sin mamma, fräste pappa ilsket att »det går inte« och »nu pratar vi inte mer om det«.

Det är inte så man bemöter en dement människa. Jag kände en hård knut i magen där jag satt i rummet intill och försökte fixa pappas dator.

När hon inte mindes eller rörde ihop saker kunde han skratta åt henne eller förlöjliga henne. Under ett annat besök sade mamma något osammanhängande. Pappa tittade på henne, skrattade och kommenterade att han inte förstod vad hon sade. Sedan vände han sig till min moster, som var med vid besöket. »Förstod du vad hon sade?« frågade han med hög röst, så att min mamma tydligt hörde vad han sade. Min moster skakade besvärat på huvudet. Han vände sig till mig och frågade samma sak. »Förstod du vad hon sade?« Jag mumlade så tyst jag kunde så att inte mamma skulle höra. Min moster och jag utbytte blickar.

Det är inte så man bemöter en dement människa.

Pappa insåg till slut själv att han inte kunde ta hand om mamma på heltid. Han ansökte om avlastning och mamma bodde på ett demensboende någon vecka i taget. Första veckan hon bodde där gjorde min moster och jag ett besök i Götene. Tanken var att vi skulle hämta upp pappa och åka och hälsa på mamma på boendet, men när vi kom till pappa var huset alldeles nedsläckt och dörren var låst. Jag såg att TV:n var på. Vi ringde på dörren och telefonen men ingen öppnade. »Tänk om pappa sitter framför TV:n och har fått en hjärtinfarkt!« tänkte jag. Han hade haft en hjärtinfarkt tidigare under hösten. Till slut såg jag ingen annan utväg än att ringa 112 och be dem bryta upp dörren. Lyckligtvis öppnade han dörren precis samtidigt som jag kom fram och jag kunde säga till larmoperatören att det inte var någon fara.

Pappa var redlöst berusad. Förmodligen hade han åkt direkt till Systembolaget efter att han lämnat mamma på boendet, satt sig framför TV:n, tömt en förpackning lådvin och blivit kvar i fåtöljen ett dygn tills vi kom och ringde på dörren. Att ta med honom och besöka mamma var inte att tänka på. Han fick vara kvar hemma.

Mamma hade det bra på boendet. Hon blev jätteglad när hennes syster kom på besök. Mig kände hon inte igen.

Situationen blev alltmer ansträngd under hösten. Mamma fick svårt att kontrollera sina kroppsfunktioner så det kunde hända olyckor i tid och otid. Pappa tänkte sig att han skulle ta hand om allt själv, men det var uppenbart att det inte fungerade. Sista gången jag var på besök hemma stank det av avföring i hela huset och det var tydliga fläckar på golvet där pappa inte förmått städa ordentligt.

Biståndshandläggaren på kommunen förstod att situationen var ohållbar och ville utöka tiden som mamma var på boendet. Från årsskiftet skulle mamma bo två veckor i taget på boendet, två veckor hemma.

Så kom orosanmälningarna. Både hemvården och andra instanser larmade om att allt inte stod rätt till. Vid ett besök hos sjukgymnasten hade mamma gjort på sig. Personalen hade hört pappas ilskna stämma och mammas skrik från toaletten där han tvättade henne och tog hand om kläderna som kladdats ner av avföring. Personalen hade känt mycket stort obehag och uppfattade det som att mamma över huvud taget inte ville till sjukgymnasten.

Biståndshandläggaren bedömde att det var dags för mamma att flytta permanent till ett demensboende. Pappa tyckte annorlunda. Han ringde mig och berättade att han mår så dåligt när mamma är på boendet. Han bara gråter och dricker alkohol. Så han tänkte säga upp all växelvård helt och hållet och ta hand om mamma själv. Jag kan torka avföring, det går bra!

Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var helt orimligt. Hur skulle han, med diskbråck och kronisk smärta, kunna ta hand om mamma? Det spelade ingen roll att hemvården skulle komma förbi fem gånger per dag, mamma behövde ständig omvårdnad och tillsyn. Det finns två branta trappor i huset. Trappor man lätt faller i och mamma har redan fallit och slagit sig illa åtskilliga gånger – förmodligen fler gånger än jag känner till, eftersom jag sällan får veta. Att han tänkte säga upp växelvården var så verklighetsfrånvänt att jag blev helt stum.

Kommunen tog dock saken på allvar. De hade ett möte med min pappa och förklarade att situationen var ohållbar, att mamma måste flytta till ett demensboende, att de inte bedömde att pappa var i stånd att fatta beslut utifrån mammas bästa och att de skulle begära att överförmyndarnämnden utsåg en förvaltare åt mamma som kunde fatta beslut i hennes ställe.

Det var då kriget började. Pappa menade att socialchefen bara var ute efter att utöva makt och förstöra deras äktenskap. »Hon får väl köra sitt race«, sade han, »jag får väl överklaga.« Knuten i magen blev hårdare och var med mig hela tiden. Det här var inte en strid för mammas bästa, det här var en strid för att pappa skulle slippa må dåligt.

Förra måndag hände det som vi befarat. Socialchefen ringde mig och berättade att hemvården mött mamma utanför huset. Hon hade haft blåmärken i ansiktet och var väldigt ledsen och upprörd. I samråd med chefen hade personalen skjutsat mamma till vårdcentralen för undersökning och dokumentation, därefter till boendet. Det är oklart vad som hänt. Kanske har hon fallit och slagit i ansiktet. Kanske något annat. Men såvitt jag förstår har pappa inte använt trygghetslarmet, inte sökt hjälp, inte sett till att hon fått vård, utan, som han alltid gjort, tagit hand om det själv.

Det var efter de händelserna jag besökte mamma i fredags. Hon var glad och skrattade. Hon mår bra. Hon blir väl omhändertagen.

Knuten i magen är borta.