"Svensk välfärd fungerar inte för den som är sjuk länge"
I dag publicerades en debattartikel på Dagens Nyheter som pekar på konsekvenserna av dagens sjukförsäkringssystem och Försäkringskassans tillämpning av den. Den är underskriven av 17 forskare med Niklas Altermark i spetsen.
Det nuvarande systemet innebär i praktiken en bortre gräns efter 180 dagar, när man skall prövas mot »normalt förekommande arbete«. Denna 180-dagarsgräns uppfanns av Alliansregeringarna och kallades, märkligt nog, för »rehabiliteringskedjan«, och har
sitt namn till trots ingenting med rehabilitering att göra, utan är ett system som gradvis gör bedömningen av rätten till sjukpenning tuffare ju längre man har varit sjuk.
Men det riktigt stora problemet – som jag ser det i alla fall – var när regeringen gav Försäkringskassan kvantitativa mål under perioden 2015–2018. Försäkringskassan fick i uppdrag att sänka sjuktalet – ett mått på antalet utbetalda sjukpenningdagar – till 9,0. Eftersom det enda medel Försäkringskassan har för att nå det målet är att avslå fler ansökningar om sjukpenning var det också precis det som hände. Antalet avslag har mer än femdubblats sedan 2015.
Organisationer anpassar sig efter kvantitativa mål. Det finns en skröna om den sovjetiska skofabriken som för att lättare nå det kvantitativa målet valde att endast tillverka barnskor, som ju kräver mindre material. Följden blev ett överskott på barnskor och akut brist på skor för vuxna. Skrönan är förmodligen inte sann, men den illustrerar väl hur organisationer anpassar sig för att nå uppsatta mål. Är målet inte knutet till vad verksamheten faktiskt ägnar sig åt – som när regeringen godtyckligt bestämmer att sjuktalet skall vara 9,0 trots att Försäkringskassan inte har kontroll över hur många som faktiskt blir sjuka – kan resultatet bli ödesdigert.
Detta har samtidigt tvingat Försäkringskassan att tänja på de lagar och regelverk som kringgärdar dess verksamhet:
Målet om ett sjuktal på 9,0 dagar ledde till en stark press på handläggare att bli striktare i sina bedömningar – dels från chefer och dels på grund av hur handläggarnas arbete organiseras och utvärderas. Myndigheten har systematiskt tolkat regelverket på ett sätt som lägger bevisbördan på den som ansöker om ersättning, trots att myndigheten enligt lag har en omfattande utredningsskyldighet. Därtill har modeller för hur läkarintyg ska värderas tillförts (till exempel den så kallade DFA-kedjan och kravet på undersökningsfynd och observationer) som saknar täckning i lagstiftningen.
Altermark och hans kollegor föreslår två åtgärder:
- En lagändring som gör det lättare att få sjukpenning efter 180 dagar och som »har mer fokus på att erbjuda sjukskrivna adekvat stöd än på att dra undan deras försörjning«. Detta håller jag helt och hållet med om.
- Försäkringskassan behöver göra en »självkritisk granskning«. Här är jag dock mer tveksam. Om det nu är så, som författarna själva skriver, att Försäkringskassan »förhåller sig nonchalant till gällande lag«, är det knappast klokt att låta dem granska sig själva. Vad som snarast krävs är någon form av haverikommission.