Inte för mig

Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

Så länge jag håller dörren till den där världen öppen – och det gör jag så länge utlåtandet inte är färdigskrivet – tränger den sig på. Jag vaknar på natten och formulerar stycken till utlåtandet. Det är precis som med doktorsavhandlingen: texten skriver sig själv och jag åker på något sätt bara med tills det är klart. Jag kan inte släppa det och gå hem. Jag har inte kontroll över det. Det slutar med sömnlösa nätter och utmattning som det tar några dagar att återhämta sig från – men då borde jag redan vara igång och skriva nästa utlåtande.

Och i slutänden blir det ändå inte bra. I dag kom en kollega in till mig och sade att »jag kan inte förstå hur du har kommit fram till dina slutsatser i utlåtandet«. Det må vara att kollegorna inte håller med mig – sådant händer ju och bedömningar av det här slaget är allt annat än lätta – men att jag inte lyckats skriva fram hur jag kommit fram till mina slutsatser var droppen som fick bägaren att rinna över.

Det här arbetet är inte för mig. Jag fungerar inte som utredande psykolog i vuxenpsykiatri.