Förlåt Göran!
Innan internet och USB-stickornas tid bytte vi som höll på med datorer disketter med varandra. Disketter var magnetskivor som användes för att lagra data. Den dator min pappa köpte 1986 hade en läsare eller disc drive för 5¼″-disketter (5¼ tum, 133 mm) med mjukt hölje. Varje diskett rymde 360 kB. Det är lite svårt att föreställa sig idag med tanke på att det knappast går att få tag på ett USB-minne som rymmer mindre än 16 GB, vilket motsvarar ungefär 46 600 5¼″-disketter.
Vi bytte program och spel med varandra med hjälp av dessa disketter. Man kopierade program och spel till ett eller flera 10-pack disketter och lämnade det till kompisen, som efter ett tag återlämnade samma disketter med andra program och spel, eller så bytte man helt enkelt disketter med varandra. Vad som fanns på varje diskett stod skrivet med på små klisterlappar på disketterna.
När jag som 13–14-åring åkte med familjen till London var det stora inköpet jag gjorde ett 10-pack 5¼″-disketter i en datorbutik någonstans på en tvärgata till Oxford street. Det var kanske de första disketterna jag köpte och de kostade skjortan. Senare beställde jag och min kompis Torbjörn disketter i bulk från ett företag som hette Kopparbergs Elektronik, den enda diskett-tillverkaren som fanns i Norden. När jag sökte efter dem fann jag förresten följande fantastiska instruktionsfilm:
Utöver Torbjörn bytte jag disketter med min klasskamrat Magnus och min kusin Mats. Jag bytte också disketter med Göran Grip, en läkarkollega till min pappa. Jag minns att jag besökte honom i hans hem i Lidköping och han visade upp sitt senaste inköp, en bärbar dator från Bondwell, troligen en Model 8, en dator som i designen påminde om en modern laptop till skillnad från de släpbara monster som föregått dem. Göran visade hur mycket snabbare ett program skrivet i Pascal var motsvarande program i BASIC. Det var säkert från Göran jag fick min första kopia av Turbo Pascal och började lära mig programmering i Pascal, det första »riktiga« programmeringsspråk jag lärde mig. Göran var också eld och lågor över ordbehandlingsprogrammet Cicero som var unikt på så sätt att man kunde dela in textstycken i block med hjälplinjer. Spalter och textrutor var inget problem med Cicero. Från Göran fick jag också databashanteraren Reflex. Om jag inte missminner mig var det också Göran som introducerade mig till SQL, men vad databasmotorn han gav till mig hette har jag glömt. Jag fick också dBase från Göran, men den var inte baserad på SQL.
Jag fick en packe disketter av Göran som jag skulle kopiera åt honom. Vi hade pratat om några program som han ville ha, men idag minns jag inte vad det var. Hur som helst, de där disketterna blev liggande där hemma och jag kopierade dem aldrig. Under mitt konfirmationsläger 1987 minns jag att jag stolt berättade att jag minsann kände en person som forskade om nära-döden-upplevelser (Göran skrev sedermera egna böcker om detta och översatte också böcker i ämnet till svenska) – men de där disketterna som jag aldrig kopierade skavde i mig. Jag minns att Göran också kom förbi hemma med i något ärende han hade min pappa, men jag tror inte ens jag vågade hälsa på honom för att jag skämdes så för de där disketterna. Veckorna, månaderna och åren gick, men Göran fick aldrig tillbaka sina disketter. Jag skämdes i många år, och jag gör det faktiskt lite än i dag, trots att det sedan länge måste betraktas som preskriberat.
Men ändå. Kanske kan det vara på sin plats att säga: Förlåt, Göran. Förlåt för att du aldrig fick tillbaka dina disketter!