The Pineapple Thief på Nalen

I går lyssnade jag på det brittiska progressiva rockbandet The Pineapple Thief på Nalen i Stockholm. Jag upptäckte bandet för ganska precis fyra år sedan, i samband med Genusforskarskolans vårinternat i Örnsköldsvik i mars 2015. Jag fastnade för kombinationen av progressiv rock och indiepop på albumet Magnolia, utgivet i september året innan. Magnolia och Your Wilderness (2016) har jag lyssnat på hur mycket som helst, inte minst för att jag spårar något slags släktskap mellan hur Bruce Soord kombinerar mönster och riff, ofta i udda taktarter, till minimalistiska och samtidigt väldigt vackra kompositioner. The Pineapple Thief har vuxit till ett av mina favoritband, trots det löjliga namnet. Även om de ofta jämförs med Porcupine Tree och jag måste medge att den musikaliska kvaliteten på Steven Wilsons produktioner och liveframträdanden är högre (såg Wilson live på Hove i Stockholm 2016), gillar jag Soords kompositioner mer. De är liksom outslitliga för mina öron.

Ja, fram till den senaste skivan, Dissolution (2018). Den hyllas bland rockkritiker, men jag tycker den är rätt tråkig. Sofistikerad, javisst, det kan förmodligen inte bli annat när trummisen Gavin Harrison släpps in i komposition, mix och produktion, men… det är allteles för snyggt, alldeles för tillrättalagt. Jag saknar det lite skrälliga indiepopinslaget från Magnolia (med Dan Osborne på trummor) och All the Wars (2012; Keith Harrison på trummor).

Hur som helst, att se The Pineapple Thief live var en självklarhet när jag fick veta att de skulle spela i Stockholm. Biljetterna köpte jag för länge sedan.

Vi fann platser längst fram, precis nedanför scenen. Förbandet O.R.k. var skräp. Ja, jag vet att bandet består av namnkunniga musiker från King Crimson och Porcupine Tree och alla möjliga band, men för mig lät det som manlig medelålderskrismetal. En massa klichéer staplade på varandra med texter jag knappt hörde eftersom sångaren drunknade i oväsendet från trummorna. Bassistens slingor var så enkla att jag själv hade kunnat spela dem. Som man med medelålderskris hade jag förvisso platsat i bandet, men nej, det här var inte min gebit.

Det var en befrielse när Bruce Soord äntrade scenen med sina medmusiker (Jon Sykes på bas, Steve Kitch på keyboard, Gavin Harrison på trummor och David Torn på gitarr) och drog igång Far Below. Den börjar med ett tungt riff och Gavin Harrisons musikaliska trumspel. Bruce Soord är en fantastiskt duktig musiker och han sjöng rent större delen av konserten (till skillnad från en del liveinspelningar jag hört på YouTube), men han har ingen vidare publikkontakt. Han flackade med blicken över publikhavet men mötte, såvitt jag kunde bedöma, aldrig någons blick, inte ens någon av oss som stod på första raden.

Kvällens setlist:

1. Far Below (video). En av de tre–fyra låtar från Dissolution som är intressant för mina öron.
2. In Exile (video; live). En av mina favoriter från Your Wilderness som är tacksam att sjunga med i. Alla låtar på Your Wilderness är förresten favoriter.
3. Alone at Sea ((live). En av mina absoluta favoriter. Större delen av låten går i 7/8-takt. Tyvärr enda låten från Magnolia.
4. Treatening War (video) från Dissolution. Helt okej låt, men jag fattar inte videon.
5. Try as I Might (video, inte hela låten) från Dissolution. En låt som inte fångar mitt intresse och som mest känns som en transportsträcka till nästa låt. Fattar inte videon, men liveframträdandet var klanderfritt.
6. No Man’s Land (video) från Your Wilderness. Vacker låt. En favorit.
7. That Shore (fan-video?) från Your Wilderness. Väldigt dyster låt. Och vacker. Jag gillar vackra, dystra låtar. Melankoli, tror jag det kallas.
8. Uncovering Your Tracks (musik) från Dissolution. Okej låt, men fångar inte riktigt mitt intresse.
9. 3000 Days (musik) från Someone Here is Missing. En av fyra låtar som inte var från de två senaste albumen.
10. Shed a Light (musik) från Dissolution. En låt jag gillar – men det låter inte riktigt som TPT, utan mer som amerikansk frikyrkopop på stereoider, ungefär som Dream Theater.
11. Part Zero (live) från Variations on a Dream.
12. White Mist (studioinspelning med Gavin Harrisons trumspel i fokus) från Dissolution. En förfärligt tråkig låt som inte berör mig ett enda dugg. En enda lång transportsträcka.
13. Nothing at Best (video) från Someone Here is Missing. En låt jag inte är riktigt bekant med.

Det var sista ordinarie numret. Därefter följde tre extranummer (som alla stod med på setlist):

1. Not Naming any Names (musik) från Dissolution. Piano och sång.
2. Final Thing on My Mind (video; live) från Your Wilderness.
3. Snowdrops (musik) från Little Man. En låt som var obekant för mig.

Det var en del teknikstrul under konserten som bandet hanterade mycket professionellt. På det stora hela en mycket bra konsert och jag gick därifrån upprymd och glad efter att äntligen ha fått se ett av mina favoritband.