Skalman

I slutet på 1990-talet, när jag arbetade som IT-konsult, gjorde företaget en friskvårdssatsning där alla anställda erbjöds ett konditionstest och kost- och träningsråd. Jag fick veta att jag hade en förhållandevis hög energiomsättning och därför behövde vara noga med att äta lunch och mellanmål. Som mellanmål dög inte futtig en liten frukt, fick jag veta, utan jag behövde en rejäl macka.

Jag brukade äta lunch på väldigt oregelbundna tider. Jag har aldrig tyckt om att avbryta en uppgift när jag varit »inne« i den, vilket inneburit att om jag var »inne« i en uppgift strax innan lunch, fortsatte jag tills jag var klar. Lunchen fick vänta. Eller rättare sagt: jag lade inte ens märke till att lunchen passerade. Först när jag var klar med uppgiften upptäckte jag att lunchen redan varit, ibland för flera timmar sedan. Ibland blev det så sent att det inte var någon idé att äta lunch utan jag kunde lika gärna vänta till middagen.

För att komma ihåg att äta mellanmål och lunch var jag alltså tvungen att påminna mig själv. Vid den tiden hade jag en Palm IIIx, en liten elektronisk kalender i fickformat (detta var långt innan smarttelefonerna slog igenom), och jag ställde in den på att påminna mig klockan tio, klockan tolv och klockan tre.

Jag började också ta en tupplur efter lunchen. Jag använde min Palm som timer, ställde den på 15 minuter och lade mig på britsen i företagets vilorum och blundade. Ofta somnade jag efter bara någon minut och vaknade pigg och nyter när fickkalendern pep.

De fasta tiderna, mellanmålen och tuppluren gjorde att jag mådde väldigt bra. Jag blev inte så förfärligt trött strax innan lunch, och tuppluren gjorde att jag var pigg och alert på eftermiddagen när mina kollegor var såsiga efter lunchen och tankade kaffe (jag själv drack inte kaffe på den tiden). Precis som sköldpaddan Skalman i Bamse hade jag en mat- och sovklocka – och det var naturligtvis därför folk började kalla mig för »Skalman«.

Jag fortsatte med min mat- och sovklocka och mina strikta vanor i fem, sex år, ända tills jag blev förälder. Det var svårt att kombinera småbarnstillvaron med fasta tider och tupplurer. Såhär i efterhand tror jag att jag hade mått bra om jag ändå försökt hålla fast vid dem; omställningen till föräldraskap var betydligt svårare och mer ansträngande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Med tiden har jag återgått till de mer strikta vanorna. Jag tar praktiskt taget alltid en tupplur mitt på dagen, efter lunchen; jag har en app i telefonen som plingar vid klockan tio, tolv och 15; samma app plingar också vid halv tio på kvällen för att påminna mig om att det är dags att gå och sova. Särskilt kvälsplinget tycker jag om. Det är det glittriga ljudet av bar chimes som pinglar tills klangen tonar ut av sig själv. Jag har blivit i det närmaste betingad på den klangen och slappnar av i hela kroppen när jag hör den.

Men det är alltså därför jag har blivit – och då och då fortfarande blir – kallad för »Skalman«.