IFS är en modell, inte en sanning

Det här är en text som jag håller på att arbeta med för bjorkpsykologi.se. Det är ett tidigt utkast som behöver omstruktureras eftersom tankarna spretar åt alla möjliga håll.

IFS är en modell och ett förhållningssätt som i terapirummet på ett säkert och effektivt sätt hjälper klienten få kontakt med det mest sårbara i sitt inre och läka det. Det är ett förhållningssätt som hjälper oss att, när det behövs, vara mer närvarande i nuet och välja hur vi skall agera i stället för att automatiskt reagera enligt gamla invanda, dysfunktionella mönster.

Men IFS är bara just det: en modell och ett hjälpsamt förhållningssätt. Det är inte en sanning.

IFS bygger på människans förmåga att förmänskliga eller antropomorfiera företeelser. Vi har en fantastisk förmåga att besjäla döda ting och ge föremål som stenar, leksaker och verktyg intentioner, berättelser, liv. Bilen är grinig när den inte startar, datorn är trött när den går långsamt och skruvmejseln vägrar samarbeta. I IFS vänder vi den här förmågan inåt, mot oss själva, och antropomorfierar vårt inre liv: tankar, känslor, impulser, sinnesförnimmelser. Det märkliga är att det faktiskt fungerar. Det fungerar att bemöta någon del av mitt eget psyke som om det vore ett levande väsen med sina egna känslor, tankar, intentioner och berättelser. Det fungerar att i psykoterapeutiskt syfte relatera till dem, validera dem, bevittna dem, befria dem, hjälpa dem förändras. Men det betyder inte att de verkligen är självständiga, levande väsen.

Men detta är en föreställning som frodas inom delar av IFS-rörelsen. Richard Schwartz själv omfattar den. I storsäljaren No bad parts (2019) skriver han att han med tiden kommit att betrakta delar som »verkliga och heliga väsen« (real and sacred beings) som på något sätt finns där redan vid födelsen och i mötet med världen och andra människor belastas med bördor eller tvingas in i sina oönskade roller.

Det problematiska här är att Schwartz gör antaganden om vad som finns »på riktigt« (ett metafysiskt antagande) baserat på vad han mött i terapirummet. Det är en minst sagt skakig grund. Varför? Därför att de teorier och modeller vi har med oss in terapirummet avgör vad vi ser.

När vi söker kunskap om världen, när vi försöker begripa den, kan vi inte »gripa« om den hur som helst. Den gör motstånd. Stenar är hårda och avgränsade och kommer göra ont om vi får dem huvudet oavsett hur vi benämner dem eller begreppsmässigt infogar dem i vår förståelse av världen. Men när vi försöker begripa oss själva är det som att gripa i mjuk lera. Det vi försöker begripa kommer villigt att forma sig efter det sätt vi griper om det. Våra förförståelser och teorier kommer att avgöra vad vi ser.

När jag läste kognitiv teori på psykologprogrammet kunde jag »se« hur min hjärna bearbetade information och hämtade och lagrade information i korttidsminne och långtidsminne. När jag läste psykodynamisk teori kunde jag »se« hur mina försvarsmekanismer slog till för att hantera konflikten mellan detets drifter och överjagets moraliska krav. Och när jag nu betraktar både mig själv och mina klienter med en IFS-lins »ser« jag beskyddare och exildelar. Men det betyder inte att exildelar och beskyddare finns »på riktigt«, lika lite som det psykoanalytiska överjaget eller de kognitiva psykologins flödesscheman finns »på riktigt«.

Det Schwartz gör är att han förväxlar modellen med verkligheten. IFS är en utmärkt modell för att förstå en klients eller sina egna svårigheter på ett sätt som underlättar medkänsla, förståelse, förändring och ansvarstagande. Men det är inte verkligheten. Det kan faktiskt gå riktigt illa när man förväxlar modellen med verkligheten.

Ett exempel är den klassifikation av delar som modellen föreskriver. En del kan vara en proaktiv beskyddare (»manager«), en reaktiv beskyddare (»firefighter«) eller en exildel. Men i terapirummet är det långt ifrån alltid så tydligt. Ofta möter man delar som har drag av alla tre, till exempel ett inre barn som både skyddar sig med ilska och bär på smärtsamma minnen som motiverar ilskan. Skall man följa IFS-modellen behöver man då betrakta delen som sammansatt av ytterligare delar så att man arbetar med delar av delar, vilket förstås kan leda till en oändlig regress (delar av delar av delar, och så vidare). Det finns en poäng här, nämligen att separera defensiva strategier från traumarelaterat material och arbeta med dem separat – men min erfarenhet är att en rigid tillämpning av IFS-modellen riskerar att plocka sönder klientens egen spontana upplevelse av sin inre värld. Det är trots allt klienten som har direktkontakt med sin inre värld, inte jag, och det är inte säkert att min karta stämmer.

Ett annat exempel är att modellen anger att det kan inte finnas några »dåliga delar«. Alla delar vill något som på ett eller annat sätt är gynnsamt för individen. Delens perspektiv kan vara omoget och begränsat och i praktiken kan dess handlingar vara destruktiva, men intentionen är god. Vad händer om man i terapirummet möter en del som inte verkar ha goda intentioner? Ja, antingen får man acceptera att modellen är begränsad och kanske revidera den. Eller så klamrar man sig fast vid modellen och förklarar att det vi just mött måste vara något annat, något som inte tillhör mig, kanske ett främmande väsen som tagit besittning i mitt psyke – så som Robert Falconer gör i sin bok The others within us (2023). Schwartz och Falconers metafysiska spekulationer tilltalar säkert många. Själv är jag tveksam, men varken de eller jag kan bevisa att vi har rätt. Det här är tro, inte vetenskap. Och tro är förstås okej så länge man vet att det är just tro och inte vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men – det uppstår ett problem när IFS-terapeuter omfamnar tron på att vi kan vara besatta av andar och bemöter sina klienter som om de vore det. Jag vet, tyvärr, att det har inträffat. En klient som var skeptisk till IFS fick veta att det berodde på att hen var besatt av en ond ande och terapeuten förordade ett slags exorcism för att råda bot på hens tveksamhet.

Att förväxla modellen med verkligheten och betrakta våra abstrakta, konstruerade begrepp (beskyddare, exildelar) som om de vore verkliga ting som existerar ute i världen är ett exempel på reifikation. Att prata om abstrakta begrepp som om de vore självständiga ting är vanligt inom psykologin. Andra exempel är när man pratar om försvarsmekanismer, personlighetsegenskaper, scheman, kognitiva mönster eller »variabler« som om de vore saker som fanns inuti individen.

Referenser

Falconer, R. (2023). The Others Within Us: Internal Family Systems, Porous Mind, and Spirit Possession. Great Mystery Press.

Schwartz, R. C. (2021). No Bad Parts: Healing Trauma and Restoring Wholeness with the Internal Family Systems Model. Sounds True.