Tre år

»Vad i hela friden hände?«

Det var vad jag skrev i min dagbok för exakt tre år sedan. Vad i hela friden hände?

Jag hade fått kontakt med Charlotta på Tinder några dagar innan. Jag var i Skövde med mina barn och hälsade på min moster. Charlotta tittade till ett hus åt någon bekant i Hornborga. Vi delade låtar med varandra. Sorgliga låtar. Så bjöd hon in mig på en kopp kaffe. Jag lånade min mosters bil och smet iväg. »Bara en timme«, sade jag, men det blev två timmar.

Jag kom dit samtidigt som Charlotta. Hon hade varit och handlat mjölk till kaffet. »Shit«, sade jag till mig själv när jag parkerade bilen, »vad snygg hon var!«

Hon gjorde kaffe. Jag satte mig vid bordet och kände mig tafatt. Hur gör man nu då, frågade jag för att ha något att säga och är man osäker kan man ju alltid fråga. Charlotta kommenterade att jag inte kan ha dejtat mycket. Jag var inte bortkommen, jag var ovan, berättade jag för min dagbok efteråt. »Jag har aldrig åkt hem till en Tinder-dejt två dagar efter vi fått kontakt«, skrev jag. »Men jag valde att göra det, för annars kan man få så mycket fantasier och så blir man förälskad i fantasierna.«

Hon berättade lite om sig själv och sin bakgrund. Jag följde noga hennes blick när hon pratade. Den flackade lite. Hon mötte inte alltid min blick. Det var musik på i hennes lilla bluetooth-högtalare. Bra musik, men musik med sång. Jag har svårt att koncentrera mig då. Så jag bytte till Hugar, deras senaste album. Det var det enda jag kunde komma på. Den som är gäst väljer musik, sade Charlotta.

Så ville hon flytta till soffan. Vi satte oss i varsin ände. Hon kröp upp med benen, vänd mot mig. Vi pratade, men jag minns inte om vad. Jag var attraherad av henne. Hon sade att hon frös. »Jag fryser, jag kanske skall ta på mig något.« Jag tänkte att hon fryser inte alls, hon är pirrig. Hon reste sig och hämtade en kofta. En ljusblå, stickad.

Tillbaka i soffan. »Jag tror att jag vill kramas«, sade hon. Jag svarade med att öppna min famn. Hon kröp in i den. Lät sig omfamnas. Omfamnade mig. Hon var plötsligt så nära. Andades tungt. Så märkligt. Främst för att det kändes så naturligt och självklart. Jag pillade i hennes hår. Luktade på hennes hår. Det var färgat rött.

Hon tittade upp. Vi gnuggade näsorna mot varandra. Mötte varandras blick. Kort, inte så länge. Så kysstes vi. Det var enkelt. Självklart. Vi visste hur vi skulle göra. Som om vi gjort det hundra gånger förut. Det var så enkelt. Jag smekte hennes kropp. Jag var pirrig. Hon sade att hon kände sig trygg. Det var lite märkligt. Hur kunde jag göra henne trygg? Samtidigt kändes det självklart när hon sade det. Jag var glad att göra henne trygg.

Hon var så vacker. Så vackert ansikte. Vi smekte varandras ansikten. Hon smekte mina händer med sitt ansikte. Hon ko,menterade att mina händer var mjuka. Jag skojade att jag inte var någon grovarbetare, utan arbetade på kontor. Det enda som nöter på fingrarna är gitarren.

Jag var helt tagen. Förvirrad. Berusad. Ja, berusad! Sådant här händer inte! Inte med en så vacker kvinna! Inte så enkelt!

Såhär skulle jag alltid vilja ha det.

När jag åkte därifrån upprepade jag gång på gång: »What the fuck just happened?« Varför jag pratade engelska med mig själv vet jag inte.

»Jag är förvirrad«, skrev jag i dagboken senare på kvällen. »Jag kan inte bli förälskad i någon som bor i Stockholm. Men jag kan nog inte låta bli att undersöka detta.«

Jag är glad att jag gjorde det. Nu, tre år senare, har vi en relation som jag inte trodde var möjlig. En relation där vi kan utvecklas och läka som individer, utan att falla för villfarelsen att vi kan läka varandra. En relation där båda har en vilja att växa. Förädlas. Vi är tillsammans för att vi vill vara det, inte för att vi tror att vi behöver varandra.

Det har förstås inte varit enkelt att komma hit och det är fortfarande inte enkelt. Ibland är det skitjobbigt. Särskilt när vi båda är triggade, när vi båda vill få kontakt med våra defensiva delar gör det svårt eller omöjligt för oss att nå fram.

Såhär vill jag alltid ha det. En relation där vi växer och förändras. En relation som växer och förändras med oss.

Låt oss aldrig stagnera!