Fitta

Jag gick i första klass. Ibland använde mina kompisar ordet »fitta«. Jag förstod på deras sätt att säga det att ordet var spännande, kittlande och lite förbjudet att använda. Men jag visste inte vad det betydde och jag vågade inte fråga. Man vill ju inte verka dum.

Så en gång lekte Christian och jag hemma hos mig. Christian bodde i samma villaområde, två gator bort. Vi ritade. Christian sade att han skulle rita en »fitta«. Och så ritade han en oval och drog ett streck tvärs över den. Det såg mest ut som en kaffeböna, men jag såg ändå vad det skulle föreställa. Nu förstod jag vad en »fitta« var.

Jag kan inte minnas att jag umgicks så mycket med Christian. Kanske var det för att han, liksom de flesta av mina kompisar, tyckte det var kittlande att säga det förbjudna »fitta«? Jag kunde inte riktigt se det märkvärdiga och spännande i det.

Så var mycket av min barndom. Mina jämnåriga som tyckte saker var coola, häftiga, kittlande och förbjudna, medan jag undrade varför de höll på som de gjorde. För mig verkade det som om de fäste sig vid saker som egentligen inte betydde något. Chimärer. Ofta ryckte jag bara på axlarna och gick därifrån.