Medkänsla, empati och sympati 2

I mitt första inlägg försökte jag få klarhet i begreppen medkänsla, empati och sympati genom att se till deras etymologi, men jag insåg snabbt det jag egentligen så väl vet: för att förstå ett ord måste man se till hur det används och har använts genom historien. Där var professor Rae Greiners artikel (2012) hjälpsam.

Greiner skriver att begreppet empati delvis tillkom som en kontrast till sympati. Dåtidens bruk av ordet sympati hade fått betydelsen »tycka synd om« (pity) och hade en moralisk dimension. I spåren av Darwin och en ny förståelse av människan såsom sprungen ur evolutionen strävade man efter en mer värdeneutral och vetenskaplig förståelse. Det var här begreppet empati tillkom som ett slags förbättring av det moraliskt tyngda sympati. Greiner visar dock, med hänvisning tillbaka till David Hume och Adam Smith, att det som kom att inrymmas i begreppet empati redan fanns i det äldre begreppet sympati.

Empati, eller empathy, var Titcheners översättning av tyskans Einfühlung vilket på svenska skulle kunna översättas med inlevelse eller inkännande. Den fråga som begreppet empathy skulle svara på handlade ursprungligen om estetik. Einfühlung handlade om hur vi »uppfattar och upplever fenomenen i vår omvärld tack vare att vi projicerar våra känslor och föreställningar på dem« (Egidius, 2005, s. 165). Sålunda erfar vi hur »träd sträcker sig mot himlen«, »solen sprider glädje över jorden« och toner är »trista« eller »hoppfulla«. På samma sätt kan vi leva oss in i andra människors sätt att uppleva sig själva och sin omvärld. Empati, i den betydelsen, är ett slags inlevelseförmåga, inte bara i en estetisk upplevelse av omvärlden utan också i andra människor.

Empati handlar alltså om att leva sig in i andra människors känslor, behov och reaktioner. SAOL och Svensk ordbok definierar det dock som förmåga att leva sig in i andra människors känslor (se förra inlägget) och min spontana reaktion blir att det är så typiskt psykologer att betrakta allt som individegenskaper. Empati kan ju också syfta på själva fenomenet, det att leva sig in i andra människors känslor, det att känna med andra.

Jag tänker förstås på den fenomenologiska traditionen där empati snarare än en förmåga eller individegenskap ses som en förutsättning för att det skall finnas en intersubjektiv värld, ett tillsammans-med-andra, över huvud taget. Med den tanken i huvudet gjorde jag som jag så ofta gör: jag gick och hämtade Zahavis Self & other (2014) i bokhyllan, började läsa och förlorade mig helt i stället för att fullfölja min intention att få ordning på begreppen empati, sympati och medkänsla. (Nu när jag kollade upp referensen påmindes jag också om Zahavis artikel från 2015 som jag behöver läsa om.)

I slutet av sin artikel hänvisar Greiner till Nussbaum:

In Upheavals of Thought: the Intelligence of Emotions (2003), Martha Nussbaum offers a corrective, asserting the continuing relevance of a sympathy that, unlike empathy, always entails an ethical stance: »a malevolent person who imagines the situation of the other and takes pleasure in her distress may be empathetic,« she writes, »but will surely not be judged sympathetic. Sympathy, by comparison, includes a judgment that the other person’s distress is bad« (302).

Empati, oavsett om det handlar om ett fenomen eller en förmåga, säger alltså ingenting om hur vi reagerar eller agerar på den andres känslor, reaktioner och behov. Den moraliska dimensionen är bortskalad, vilket ju var själva poängen med begreppet empati när det adopterades av det tidiga 1900-talets psykologer.

Referenser

Egidius, H. (2005). Psykologilexikon. Natur & Kultur.

Zahavi, D. (2014). Self and Other: Exploring Subjectivity, Empathy and Shame. Oxford University Press.

Zahavi, D. (2015). Self and Other: From Pure Ego to Co-Constituted We. Continental Philosophy Review, 48(2), 143–160. https://doi.org/10.1007/s11007-015-9328-2