Farväl, älskade akvarium

Igår gjorde jag mig av med akvariet som jag haft i lite mer än tio år. Eftersom jag är så mycket i Stockholm har jag inte kunnat ta hand om mitt akvarium i Umeå och det har inte funnits någon annan som kunnat eller velat ta hand om det. Det var ett sorgligt avsked.

Jag har haft akvariet ute på annons en tid och i förrgår hörde en intresserad köpare av sig. Han ville först och främst ha själva akvariet och all utrustning. Mina praktbotior kunde han för all del tänka sig att ta över, men det var inte en akvariefisk som han själv skulle ha valt. Jag bryr mig om mina praktbotior. Några av dem har varit med mig från första början. Jag vill att den som tar över dem verkligen skall vilja ha dem, så jag valde att skänka dem till den den lokala djuraffären.

Mannen i djuraffären lyfte försiktigt upp transportpåsarna en och en och granskade fiskarna. Han betraktade mina två ancistrus och gav en uppskattande kommentar. Mina sju praktbotior granskade han länge med öm blick. Med mjuk och kärleksfull röst berömde han deras storlek, klara färger och röda fenor. Han sade att de helt uppenbart mått bra hos mig och att han inte tänkte sälja de här fiskarna till vem som helst. Jag blev tårögd och fick en klump i bröstet. Det kändes bra att lämna ifrån sig fiskarna till någon som faktiskt förstod deras värde. Och han förstod också att det var en känslosam stund för mig.

Jag hade förresten alltid trott att det var sex praktbotior. Varje gång jag räknat in dem måste en av dem ha hållit sig gömd.

Akvariet var en julklapp till mig själv 2014. Jag hade akvarium som barn, men det slutade i en katastrof när min mamma använde akvariehinken för att städa och lämnat kvar rengöringsmedel i den. Fiskarna fick frätskador och jag blev tvungen att avliva dem. Jag grät när jag begravde dem i trädgårdslandet. Jag var kanske 12, 13 år och har nog längtat efter att skaffa akvarium på nytt sedan dess.

De första fiskarna flyttade in i januari 2015. Från början hade jag praktbotior, kardinaltetror och en ancistrus (skäggmunsmal eller »algätare«). Kardinaltetrorna hade en tendens att bli sjuka hela tiden så efter något år gjorde jag mig av med dem. I stället skaffade jag röda regnbågsfiskar. Min ancistrus, som kom att bli kallad »Surgubben«, dog 2020 och jag ersatte den med två nya. De flesta röda regnbågsfiskar omkom i en matningsolycka. Den sista som var kvar följde med i stimmet av praktbotior tills den också gick bort. Till slut var det bara sju praktbotior och två ancistrus kvar.

I början hade jag lite inkörningsproblem. Akvariet stod för ljust och växten igen med grönalger. Det löste sig när jag började täcka över akvariet med en filt på natten. Efter det var akvariet förvånansvärt stabilt. Det enda större missödet med akvariet var en där matningsolyckan. Emerentia råkade ha i alldeles för mycket mat, vilket ledde till nitritförgiftning.

Jag trodde länge att praktbotiorna var aggressiva. När jag kom hem efter en resa och foderautomaten inte fungerat fann jag ett skelett av en regnbågsfisk i akvariet och en av praktbotiorna saknade ett öga. »Om de inte får mat börjar de äta upp varandra«, tänkte jag. Nästa gång jag skulle vara borta en längre tid köpte jag en kaka mat som skulle räcka en hel vecka. Den var borta morgonen efter. Uppenbarligen var fiskarna hungriga och jag insåg att jag i själva verket gett fiskarna för lite mat genom alla år. När jag började ge dem mer mat, började de i stället växa. På bara ett halvår växte de till sig ordentligt. En fullvuxen praktbotia kan bli över 30 cm lång, men bara i vilt tillstånd. I akvarium blir de inte så stora. Mina var omkring 12 cm.

Nu är fiskarna i djuraffären och väntar på nya ägare och akvariet glädjer en fyraårig flicka i Örnsköldsvik. Och i djuraffären tar de 370 kr styck för mina praktbotior. Det känns bra. Om någon är beredd att betala så mycket kommer de också ta väl hand om dem.