Tillbaka till verkligheten?

Sitter på tåget mellan Kramfors och Stockholm efter några dagar på Urkult. Känner en stress som kommer krypande i kroppen. Börjar posta på sociala media. Kommer att tänka på alla inlägg och texter jag behöver skriva för att marknadsföra mig som psykolog. Får dåligt samvete över texterna jag inte skrivit, inte postat. Tänker att jag måste göra som de andra som skriver på sociala media och skaffar sig följare. Skriva något engagerande som folk känner igen sig i. Ångesten knyter sig i bröstet.

Jag lägger mer tid än jag vill på sociala media. Även om jag försöker intala mig att jag ägnar mig åt »bra« sociala media som Mastodon, lägger jag mer tid än jag skulle vilja på Facebook. Det är ju där alla är. Är inte jag där missar jag något. Och jag missar kunder till min firma. FOMO. Fear of missing out.

Behöver jag sociala media? Behöver jag finnas på Facebook, Instagram och alla de andra? Och vad gör sociala media med oss människor? Jag tänker på Yannis Varoufakis senaste bok, Technofeodalism, där han jämför vår relation till techjättarna med de medeltida feodalsystemet. Det finns paralleller.

Kanske skall jag tvärtom minska min närvaro på sociala media snarare än öka den? Ja, det finns de som gör sig ett namn på att skriva tänkvärda och engagerande saker på Facebook. Men jag vet inte om jag är en av dem.

Just nu känner jag i alla fall för att skriva på min blogg. Mitt eget hörn på nätet som ingen läser, men som jag får ha på mina egna villkor. Så här kommer mina spontana, ofiltrerade tankar.