Min syster utanför fönstret

Ett minne kom till mig. I mitt barndomshems rum satt fönstren på ungefär en och en halv meters höjd. Det var en hel rad med fönster, fyra stycken på rad, som täckte rummets hela bredd. Det var så för att de stack ut från snedtaket, ungefär som en takkupa, fast längs hela rummets bredd. Rummet intill hade en balkong. Det var min äldsta systers rum.

Från balkongen kunde man lätt klättra upp på det smala plåttaket utanför mina fönster. Det var lite läskigt eftersom det inte fanns något räcke och det var ganska smalt. Skulle man tappa fotfästet skulle man glida eller rulla ned för snedtaket och sedan falla två meter ned på betongplattorna på altanen på framsidan av huset.

Jag minns hur min äldsta syster satt på huk där på plåttaket precis utanför mitt fönster. Hon grät. Jag tror pappa var på balkongen och försökte prata med henne. Min mamma var i mitt rum. Hon stod vid de fyra fönstren på rad, alldeles intill min säng. Hon skrek åt min syster att gå ner därifrån. Hon var panikslagen. Hon knuffade ner iväg krukväxterna som stod där i fönstret. De for i golvet med ett kras. Hon rusade ut ur rummet.

Jag låg i sängen. Jag minns inte vad jag gjorde. Kanske försökte jag läsa en bok. Jag minns inte vad som föregick den här scenen. Jag antar att de hade bråkat. Att det varit skrik och höga röster. Det var ofta det. Och att min äldsta syster bestämt sig för den desperata åtgärden att klättra upp på plåttaket utanför mitt fönster. Som för att hoppa. Som för att ta sitt liv eller åtminstone göra sig själv väldigt illa.

Jag tror jag var rädd och orolig. Men jag minns inte vad jag kände där och då. Om jag kände något alls.

Jag minns inte vad som hände sedan. Jag minns bara den där scenen. Och det slår mig att ingen såg mig. Barnet som bevittnade det hela. Varken där och då eller efteråt. Vi pratade aldrig om det. Någonsin. Det vara bara ännu en av de händelser som egentligen aldrig inträffade.