»Det var Stefan!«

Grannpojken Peter var ute och körde med sin tramptraktor. Den var blå och gjord av plast. Han trampade upp och ned längs gatan. Så svängde han och körde rakt in i kantstenen vid häcken vid vårt hus. Framhjulen lossnade och traktorn gick sönder. Jag tyckte det var ganska dumt gjort. Kunde han inte ha räknat ut att det skulle hända?

Peter tog sin traktor och den lösa framhjulsaxeln och gick hem. Han grät. Jag stod och tittade. När hans mamma eller pappa öppnade dörren hörde jag att Peter skyllde på mig. »Det var Stefan!« Jag blev överrumplad. Jag hade ju inte gjort någonting, bara stått där på vår garageuppfart och tittat på. Men jag förstod att ord stod mot ord och att ingen förmodligen skulle tro på mig. Jag blev rädd, sprang in och gömde mig på mitt rum.

En liten stund senare ringde Peters pappa på dörren. Mina föräldrar öppnade. Jag hörde hur de pratade. Min pappa ropade på mig. Jag kom ner för trappan. Där stod Peters pappa med den trasiga tramptraktorn. Peter stod bredvid. Någon frågade mig om det var sant att jag haft sönder den. Jag sade som det var, att Peter själv kört in i kantstenen. Jag förstod att de antagligen inte skulle tro på mig eftersom jag sprungit iväg och gömt mig på mitt rum. Det var ju ett bevis på att jag var skyldig, eller hur?

Jag vet inte om mina föräldrar trodde på mig, men ord stod mot ord så det var inte så mycket de kunde göra. Jag minns inte om de tog mig i försvar, men det blev inget mer än det där samtalet i hallen. Händelsen glömdes bort och det talades aldrig om den igen.

Men jag litade aldrig på Peter.

Jag vill minnas att vi nyss flyttat till Götene och att det här var ett av mina första intryck av Peter. I så fall var det sommaren 1977 och jag var fem år gammal.