Farväl, mamma
»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.
När jag lagt på luren brast jag i gråt. Det var alltså dags. Det var nu det hände. Lilla mamma. Jag bokade en resa för Cleo, Oskar och mig så snart det bara gick, knappt två veckor senare.
Jag besökte mamma tillsammans med Charlotta dagen innan barnen skulle komma med nattåget. När vi kom in i hennes rum brast jag i gråt. Hon satt i sin skinnfåtölj. Hopsjunken. Orörlig. Hon lutade lite åt ena sidan. Det såg inte så bekvämt ut. Jag tänkte att personalen baxat upp henne i fåtöljen för att vi skulle komma på besök. Hon andades tungt. Hennes högra öga var halvöppet, men blicken fäste inte vid någonting. Som om hon satt och sov med halvöppet öga.
Det var så lite kvar av mamma. Bit för bit hade hon skalats bort. Hennes livshistoria fallit i glömska, händelse för händelse. Hennes sällskaplighet och livsglädje var det sista som lämnade henne. Nu fanns bara själva livet kvar, andetag för andetag. Och också det skulle snart lämna henne.
Vi satt en lång stund hos mamma, Charlotta och jag. Det var första gången hon träffade min mamma. Det var ju inte så mycket kvar av henne, men det kändes ändå viktigt på något sätt. Jag introducerade Charlotta för mamma, och Charlotta presenterade sig själv.
Mamma stannade kvar i sin slummer.
Dagen efter, på söndagen, kom Cleo och Oskar med nattåget. Efter frukost hos moster Mimmi åkte vi och hälsade på mamma. Hon låg i sin säng. Hon var i sin slummer när vi kom dit, men efter ett tag vaknade hon till lite. Jag bläddrade i fotoalbumet vi gjort i ordning åt henne. Hon ryckte till när jag råkade tappa det på hennes ben. Hon mötte min blick. Jag höll hennes hand. Hon sade något, men jag kunde inte uttyda vad. Cleo satt på andra sidan av hennes säng. Deras blickar möttes. Hen höll hennes hand. Mamma sade något mer. Cleo sade efteråt att hen hörde det som »vad söt du är«. Hon sade något med konsonanterna »s« och »k« och jag tänkte att hon kanske frågade efter Oskar. Han höll sig lite i bakgrunden så hon såg honom kanske inte. Kanske visste hon ändå att vi var där?
Vi var kvar länge. Mamma verkade leva upp i vår närvaro. Undersköterskan kom förbi och försökte ge henne lite vätska. Jag tänkte, att om vi var där, kanske hon skulle få sin aptit? Om jag stannade kvar, kanske hon skulle repa sig och leva ett tag till? Men vi kunde inte stanna. Vi åkte. Men en del av mig hade velat stanna kvar. För alltid.
Vi hälsade på min syster Cecilia. På måndagen tog vi tåget till Stockholm. Hos mamma hade undersköterskan hälsat »god morgon« och mamma hade svarat »tjena«, men senare på dagen blev hon sämre. Sjuksköterskan hade ringt min syster Cecilia, som i sin tur ringt mig. Jag fick veta det av min syster Cecilia som fått ett samtal från sjuksköterskan. Jag övervägde att låta barnen åka vidare ensamma till Umeå och själv åka tillbaka till Västergötland. Vi kom överens om att jag skulle höra med sköterskan morgonen därpå.
När jag ringde sjuksköterskan på tisdag morgon fick jag veta att mamma öppnade ögonen, men gav inte kontakt. Jag bestämde mig för att åka tillbaka. Jag gick hjälp av SJ att boka om biljetter som egentligen inte var ombokningsbara. Jag följde barnen till Stockholms centralstation och vi satt tillsammans en lång stund och väntade in ett försenat tåg; det var snöoväder längs Norrlandskusten. När de väl kom till Umeå på kvällen var tåget tre timmar försenat. Charlotta hjälpte mig få ihop dagen, för jag kunde inte tänka. Jag tog tåget tillbaka till Skövde. Moster Mimmi och jag åt hämtmat. En trivial detalj som etsat sig fast i minnet. Vi åt thailändskt hämtmat.
Onsdag morgon satt jag i bilen på väg till Götene och oroade mig. Tänk om pappa skulle dyka upp? Tänk om han skulle börja gorma och skrika och be mig brinna i helvetet, så som han gjorde för ett och ett halvt år sedan? Om han skulle bete sig illa mot mig eller någon annan skulle jag behöva vara sann mot mig själv och säga ifrån. Jag var rädd för att det skulle utlösa hans våld och försätta mig i en situation som jag inte skulle kunna hantera. Jag försökte ringa Charlotta, för hon har ofta något klokt att säga, men hon svarade inte. Så kom jag att tänka på mitt eget svar när min terapeut frågade mig hur man skall bemöta en person som min pappa: med kärlek. Det är bara kärlek som kan bryta igenom den narcissistiska fasaden och nå det desperata barnet där innanför. Strax därefter fick jag ett textmeddelande från Charlotta: »Du fixar det. Du har så mycket kärlek. Våga vara i den. Oavsett om de andra vågar vara i sin.« Det var precis vad jag behövde höra. Att försöka möta alla med kärlek. Kärlek från livet självt eller Gud eller kalla det vad du vill. »Jag känner den platsen,« skrev jag i mitt svar. »Den finns någonstans inom mig.«
I kontakt med en kärlek som inte bara kommer från mig själv var jag tillbaka hos mamma. Hon låg i sin säng med slutna ögon. Jag höll hennes hand. Den var varm. »Jag är här nu«, sade jag. »Det är okej att släppa taget.« Hon slutade andas en liten stund och jag hann tänka att det kanske var nu det hände? Sjuksköterskan berättade senare att mamma haft korta andningsuppehåll under morgonen.
Efter en kort stund dök min syster Cecilia upp. Vi pratade. Vi turades om att sitta i tystnad vid mamma. Vi upptäckte att vi hade exakt likadana glasögon, om än med olika styrkor. Ingen av oss hade pratat med vår syster Erika, så jag ringde upp hennes boende och fick hjälp att sätta upp ett videosamtal. Jag berättade för Erika att mamma nog inte hade långt kvar. Hon brast i gråt. Jag frågade om hon ville komma hit. Hon svarade ja. Inom loppet av en timme hade personalen ordnat så att någon skjutsade henne de 15 milen till Götene. När Erika kom fram hade jag tänkt förbereda henne på vad som väntade, men Cecilia var iväg på jobb jag var upptagen i ett telefonsamtal eller videomöte eller vad det nu var och hann inte ifatt henne innan hon gick in till mamma. Jag fann henne storgråtande vid mammas säng. Jag kramade om henne. Länge. Personalen som skjutsat henne lämnade över hennes mediciner. Det var mitt ansvar nu.
Så var vi samlade, jag och mina systrar. Vi tre barn vakade vid mammas dödsbädd. Mamma andades lugnt. Det var vackert, lugnt och fridfullt. Jag minns inte vad vi pratade om, bara att vi var tillsammans med vår mamma.
Vi bestämde att Erika och jag skulle sova hos Mimmi och Cecilia stanna hos mamma. Erika och jag åt middag på Götene gatukök. Vi vakade hos mamma medan Cecilia åkte hem och hämtade övernattningssaker. Sent på kvällen, när vi anlänt Skövde, placerade jag Erika i Mimmis gästrum där jag bodde när jag jobbade i Skövde. Själv lade jag mig i soffan.
Torsdagen den 30 november, klockan 5:40 på morgonen, väcktes jag av telefonen. Det var min syster Cecilia. »Det är nog inte så långt kvar«, sade hon. »Mamma får kämpa ganska mycket nu.« I bakgrunden hörde jag hur mamma rosslade. »Åh«, svarade jag. »Då är det kanske dags att åka?« »Ja«, svarade Cecilia, »det är det«.
Jag väckte Erika och moster Mimmi och började göra frukost, men bara sexton minuter senare ringde Cecilia igen. »Det är över nu«, sade hon. »Det gick ganska fort. Ni behöver inte skynda er.«
Allt stannade av i moster Mimmis kök.
»Jag kan inte tro att det är sant«, sade Mimmi.
Både Erika och Mimmi skulle duscha på morgonen och jag hann bli otålig och lite irriterad innan vi kom iväg. När vi kom fram var dörren till mammas rum stängd. Sjuksköterskan satt i soffan. Hon berättade att de höll på att göra i ordning mamma. Jag frågade henne var min syster var någonstans. »Men hallå!« sade Cecilia, som satt precis bredvid sjuksköterskan. Jag hade inte sett henne. Jag tänkte att kanske var ganska stressad ändå, trots att jag kände mig så lugn.
De öppnade dörren och vi fick gå in till mamma. De hade gjort henne så vacker. Klätt henne i en vit blus med blå spetsar. Hennes händer vilade på magen. Hon höll i en blomma från orkidén i fönstret. Filten som hennes gode man köpt täckte henne från midjan och nedåt. På nattduksbordet med duken från mormor brann ett elektriskt ljus. Belysningen var dämpad. Hon var fortfarande varm.
Någonstans i allt det här fick jag in ett videomöte som jag inte lyckats avboka på morgonen. Det blev ett konstigt möte.
Cecilia åkte och hämtade pappa. Han hade inte besökt mamma medan hon låg för döden, men nu ville han komma. Jag var i telefon med Charlotta när jag såg Cecilia parkera bilen. Pappa var långhårig och kutryggig. Han gick stapplande. Spottade i marken. Han såg väldigt, väldigt gammal ut. Jag stannade kvar i konferensrummet så att han skulle kunna få gå in till mamma utan att möta mig. När jag kom ner satt han och pratade med Erika, Cecilia och Mimmi. Han satt med ryggen mot mig så jag gick runt honom, log och sträckte ut en hand. Han vände bort blicken och skakade på huvudet. Det var okej. Det bekom mig inte. Jag bara gick därifrån.
Vi hade ett möte med personalen och gick igenom en massa praktiska frågor. Jag blev lite överrumplad. Jag var beredd på att mamma skulle dö, men inte att det skulle dyka upp så många praktiska frågor. Jag ringde runt till begravningsbyråer. De ordnade hämtning av mamma samma dag.
Erika, Mimmi och jag åkte till Skövde. Jag tog det som var kvar från tisdagens thai-mat till lunch medan Mimmi kokade pasta till Erika och pratade konstant. Så åkte vi till Skara, bytte bil och jag skjutsade hem Erika till Bräcke med Cecilias bil.
På fredagen jobbade både Cecilia och jag hemma hos henne. På lördagen åkte vi till Götene, hyrde en skåpbil och tömde och städade ur mammas lägenhet. När vi kom med möblerna till pappa ville han inte släppa in mig, men Cecilia sade att vi kommer att bära in möblerna vare sig du vill eller inte. Pappa gick upp på övervåningen och satte sig för att se på TV. De var första gången på två år som jag var i mitt barndomshem. Det var sorgligt att se att dukar och prydnader låg kvar där de lämnats när de hämtade soffbordet mer än ett år tidigare. Det var bara att ställa bordet på plats och lägga dit dukarna igen.
Jag hörde Cecilia prata med pappa på övervåningen så jag gick upp. Han fick syn på mig, spände ögonen i mig och bad mig gå ner för trappan. »Honom litar jag inte på!« röt han till min syster Cecilia. Jag stod kvar. »Du är kanske inte mördare«, sade pappa, »men i alla fall indirekt mördare!« sade han till mig. »Jag älskar dig, pappa«, sade jag och gick ner för trappan.