Äventyrlig skidåkning

Med längdskidorna över axeln tog jag bussen till Bräntbergsskolan. Det var fantastiskt väder och spåren på Mariehemsdalen var nypreparerade. De nya skidorna kändes väldigt bra. De fanns en anslutning till Stadsliden, så jag tog en tur genom skogen också.

När jag kom tillbaka till Mariehem upptäckte jag att bussen hem strax skulle gå. Jag hade varit ute längre än jag trodde. Jag spurtade de sista biten, slängde av mig skidorna och sprang, men missade bussen med cirka 30 meter.

Här går bussen bara en gång i timmen, så jag behövde ta mig till en annan busshållplats. Det var dock lite svårt att avgöra vilken, för just den här gången behagade mobilnätet inte fungera. Jag kunde inte kolla när eller var nästa buss skulle avgå.

Jag gick tillbaka till spåret och tog skidorna österut, mot universitetet. När jag kom fram till cykelvägen bar jag skidorna i handen. Telefonen hade fortfarande ingen internetförbindelse.

Så kom en buss och åkte förbi mig. Ett tjugotal meter framför mig var en busshållplats, och bussen stannade där. Jag sprang allt vad jag förmådde och kastade mig in genom bussdörren. Det var ganska många på bussen och jag skämdes när jag stod där och flämtade samtidigt som jag försökte hålla ordning på skidor och stavar.

Jag sökte efter telefonen för att betala bussbiljetten, men telefonen var inte i fickan. Jag hade den inte i handen heller. Det var borta! Jag måste ha tappat den när jag sprang till bussen! Otåligt tryckte jag på stoppknappen. Det tog en evighet innan den stannade vid nästa busshållplats. Jag tog än en gång skidor och stavar i händerna och sprang tillbaka mot hållplatsen där jag stigit ombord.

När jag närmade mig mötte jag en ung man med barnvagn. Jag frågade om han möjligen sett en telefon på marken. Det hade han inte, men han hade sett någon stå och hålla i en telefon och pekade mot busskuren. Jag sprang dit och frågade kvinnan som stod där om hon sett en telefon. Det hade hon, och hennes sambo hade sprungit ifatt någon åt andra hållet för att fråga om det var dennes telefon. Han kom strax tillbaka, och jag fick min telefon. Jag tackade så mycket och de gick vidare. Jag satte mig i busskuren och väntade.

Nästa buss kom efter fem minuter. Jag steg ombord och höll noga ordning på telefonen. När jag väl kom hem var klockan två på eftermiddagen och jag hade fortfarande inte fått i mig någon lunch.

Men det var i alla fall en skön åktur och jag hade verkligen tur med vädret!