Lufthunger
Igår kände jag mig praktiskt taget frisk. Så gick jag ut en promenad, och redan efter ett par hundra meter var jag trött och matt. Jag blev alldeles anfådd i minsta uppförsbacke. Normalt sett brukar kroppen bli seg först efter 6–7 km löpning. Jag pratade i telefon medan jag promenerade och tappade den röda tråden flera gånger.
När jag kom hem hade jag lufthunger. Luftvägarna var fria, men det kändes ändå inte som om jag fick tillräckligt med luft. Det påminde mycket om när jag hade mykoplasmapneumoni för tiotalet år sedan.
Jag gjorde självtestet för covid-19 på 1177.se. Det visade att jag borde kontakta sjukvårdsrådgivningen, vilket jag gjorde. De tyckte att jag borde ta mig till primärvårdsjouren för bedömning. »Men jag har ingen bil«, påpekade jag. De tyckte inte att det var en bra idé att gå eller cykla om jag nu hade andnöd, så de beställde en ambulans åt mig.
Så jag åkte ambulans till primärvårdsjouren igår. Jag ringde på dörrklockan, men blev inte insläppt. Patienter med misstänkt covid-19 får inte komma in i lokalerna. I stället fick jag den största kölapp jag någonsin sett och fick vänta utomhus i ett litet tält. Det kom en sköterska eller undersköterska och spritade dörren och ringklockan efter att jag varit där och ryckt i den. Efter kanske 20 minuter blev jag insläppt i en byggbarack vid sidan om huvudingången.
I byggbaracken fick jag sitta på en stol i ett hörn. Avspärrningstejp på golvet markerade det utrymme jag hade tillåtelse att befinna mig inom. Två och en halv meter ifrån mig satt en sjuksköterska bakom ett skrivbord och ställde frågor. De kontrollerade puls, kroppstemperatur och syremättnad. Min syresättning var helt okej så jag fick åka hem igen.
De fick ringa ambulansen igen. Det var samma ambulans som kom. Det var samma kille som körde. Han var lika korrekt och artig som tidigare och sanerade sittplatsen med desinfektionssprit efter att jag klivit ur den.
Provsvaret på testet jag lämnade in i måndags har ännu inte kommit, men jag skulle bli förvånad om detta inte var covid-19.