Ta sig själv på allvar

Det har gått drygt två veckor sedan jag gjorde min sista arbetsdag på psykiatrin och Vuxentorget. Tillvaron sedan dess har varit… annorlunda. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. Nu när jag haft två veckor på mig att fundera är det alldeles uppenbart för mig att stress och utmattning har varit mitt huvudproblem länge, men definitivt sedan 2016. Jag klarar inte av att skriva. Jag klarar inte av att planera. Jag är extremt stresskänslig. Varje oväntad händelse ger mig maximalt ångestpåslag. Bara att ha en tid att passa ger mig ångest. Att jag lyckats hanka mig fram som psykolog de senaste tre åren är ett under – och samtidigt vansinne. Det är inte konstigt att ingenting i livet fungerat. Alla nätter jag legat vaken med ångest. Alla panikattacker och raseriutbrott. Stress och utmattning.

Jag hoppas på arbetslivsinriktad rehabilitering och behandling vid Stressrehabilitering i Umeå – men det hela hänger på att Försäkringskassan beviljar min ansökan om sjukpenning och därefter gemensam kartläggning i samarbete med Arbetsförmedlingen. I och med att jag är arbetslös skall min arbetsförmåga bedömas mot hela arbetsmarknaden. De underlag som Försäkringskassan grundar sitt beslut på måste således tydligt visa att jag inte kan ta något på arbetsmarknaden förekommande arbete över huvud taget. Det är ett mycket litet nålsöga jag skall ta mig igenom. Handläggaren på Försäkringskassan är genuint hjälpsam, men ger mig heller inga illusioner om vilket litet nålsöga det är jag skall ta mig igenom.

Utan arbetsträning ingen hjälp av Stressrehab. Deras progam bygger nämligen på att man måste ha någon form av sysselsättning där man övar på nya beteenden. Utan rehabilitering lär jag knappast få ett nytt jobb. Vad skall jag skriva i ansökan? Jag kan ju inte gärna ge sken av att kunna arbeta heltid från dag ett.

Det är precis samma moment 22 som så många befinner sig i. För sjuka för att arbeta, för friska för att vara sjukskrivna. Lyckligtvis har jag arbetat med arbetslivsinriktad rehabilitering, så jag vet hur systemet fungerar. Och jag vet vad jag behöver och vilka möjligheter som finns.

Det löser sig så länge jag kan trygga min inkomst, om inte sjukpenning så med a-kassa.

För första gången på länge känner jag något slags lugn och tillförsikt. Det ordnar sig. Jag har slutat springa – åtminstone för tillfället.

Vid 48 års ålder är det kanske dags att jag tar mig själv på allvar och tar hand om mig.