"Jag vill inte träffa dig!"

Det första läkarintyget har inte rätt ifyllt. Jag skrev till läkaren vad intyget behövde innehålla, hen ringde tillbaka någon dag senare och ställde några frågor.

Det andra läkarintyget var otydligt, innehöll felaktigheter och skulle aldrig ha gått igenom hos Försäkringskassan. Eftersom jag arbetat med arbetslivsinriktad rehabilitering vet jag en del om vad som krävs av läkarintyg för att få igenom sjukpenning när man är arbetslös. Man måste påvisa att man inte kan ta något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Eftersom det är oklart vad som menas, avslås Försäkringskassan som regel sjukpenning.

Således skrev jag ånyo till hälsocentralen, den här gången utförligare med exempel på otydligheter och felaktigheter i de olika rutorna. Jag hänvisade till de fylliga journalanteckningarna från mina bedömningssamtal vid Stressrehabiliteringen i Umeå. Jag föreslog också att en specifik läkare skulle skriva intyget, en läkare som jag av erfarenhet vet är duktig på just den uppgiften.

I dag ringde läkaren tillbaka. Hen fattade sig kort. »Jag är inte din läkare. Jag vill inte träffa dig. Du får träffa en annan läkare.« Och så slängde hen på luren.

Där stod jag, alldeles ställd, med ögonbrynen långt upp i pannan, och stirrade på min telefon. Vad var det som hände?

Visst är jag en besvärlig patient. En sådan där patient som vet lite för mycket för sitt eget bästa. En patient som talar om för läkarna hur de skall fylla i Försäkringskassans formulär. En patient som vet hur systemet fungerar. En patient som lät läkaren förstå att hens insats var undermålig och önskade att en kollega skulle ta över. Jag fattar att det sårade yrkesstoltheten.

Men det är ingen ursäkt för att tumma på det professionella bemötandet. Man kan inte göra alla nöjda. Som läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjuksköterska och så vidare måste man vara medveten om det. En del patienter är missnöjda oavsett vad man gör. En del patienter ställer orimliga krav. En del patienter är otacksamma och aggressiva. Men det bemöter man professionellt: »Vill du träffa en kollega i stället för mig? Finns det någonting jag kunde ha gjort annorlunda?«

Min erfarenhet är att människor inte blir missnöjda, otacksamma, fientliga, aggressiva om man bara tar sig tid att lyssna på dem och tar deras berättelser och upplevelser på allvar.

Och visst blir jag alldeles bedrövad när en patient är missnöjd med mig eller min insats. Jag är väldigt känslig för kritik, jag blir ledsen och vill helst springa och gömma mig i något hörn. Men jag behåller min professionalitet ändå. Bemöter sakligt, lugnt, konkret. Sedan, efteråt, kan jag gömma mig någonstans och gråta eller gå ut och kasta stenar i asfalten – men det professionella bemötandet tummar jag aldrig på.

Jag riskerar att hamna i det där hopplösa moment 22 där jag är för frisk för att vara sjuk, för sjuk för att arbeta. Jag behöver all hjälp jag kan få – inte läkare som slänger luren i örat på mig för att jag försöker få de vattentäta medicinska underlag som Försäkringskassan kräver.