Konsekvensfri konsekvensanalys

Psykiatriska kliniken i Umeå håller på att omorganiseras. Ett chefsled skall bort. Ledningen presenterar ett preliminärt förslag. Mottagningar slås samman och varje chef kommer att få fler medarbetare. Fack- och yrkesförbunden (Psykologförbundet, Läkarförbundet, Vision, Kommunal, Vårdförbundet, Sveriges arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna) protesterar mot att göra risk- och konsekvensanalyser på ett så magert underlag som hittills getts, men det gör ingen skillnad. I dag satt vi i möte och gjorde risk- och konsekvensanalys av en omorganisation vi egentligen inte vet någonting om.

Det liknade mest en gruppövning på universitetet. Vi skrev ned våra farhågor på post-it-lappar. Avdelningschefen – min chefs chef – samlade in lapparna och sorterade in dem i fyra kolumner på whiteboarden: psykosocial, organisation, fysisk och patient.

Det var något med den indelningen som skavde. Vad var det vi egentligen sorterade? På lapparna stod saker som att teamkänslan skulle gå förlorad om det skulle bli en större grupp (det sorterades in som en »psykosocial faktor«), att den nya »in-enheten« som skall bedöma, diagnosticera och behandla patienter som nyss remitterats till psykiatrin inte skall bemannas med rätt kompetens (en »organisatorisk faktor«), och att vi inte skulle rymma fler medarbetare i lokalerna (en »fysisk faktor«). På vilket sätt var det en »analys« att sortera in dem under de rubrikerna?

Alla vi som är anställda inom psykiatrin har våra professioner. Vi är läkare, sjuksköterskor, psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter och fysioterapeuter och alla vill vi få möjlighet att ägna oss åt vår yrkesutövning. Vi har patienter som vill få rätt behandling inom rimlig tid. Organisationens mål är att se till att vårt yrkeskunnande kommer patienterna till del på ett så effektivt sätt som möjligt. De risker som behöver analyseras är således risken att vi hindras i vår yrkesutövning och risken att patienterna inte får rätt behandling inom rimlig tid.

Detta är vad alla risker och farhågor borde bedömas mot. Det är så att säga den norm som avgör om en risk är värd att ta på allvar eller inte. Att klassificera en risk som psykosocial, organisatorisk eller fysisk är sekundärt i relation till att bedöma i vilken utsträckning den utgör ett hot mot professionernas yrkesutövning och patienternas möjlighet att ta del av den.

Jag kunde förstås inte hålla tyst. Jag öppnade munnen och försökte tillföra det perspektivet till analysen, men avdelningschefen förstod inte att jag pratade om själva analysen, utan tolkade det jag försökte säga som en risk. Hen undrade om jag såg det som en risk att vi professionella inte skulle få ägna oss åt vår yrkesutövning och om det möjligen också skulle skrivas upp på en post-it-lapp? Jag upprepade att det handlade om analysen, varpå avdelningschefen svarade att det är ju den analysen som ledningen skall göra. Inte vi medarbetare, inte här och nu. Nu skulle vi bara prata om risker som rörde arbetsmiljön.

Avdelningschefen var bara där för att diskutera risker och omorganisationens konsekvenser för oss medarbetare – inte konsekvenserna för verksamheten. Det är ledningens uppgift och där har vi medarbetare ingenting att tillföra. Som om det bara vore ledningen som värnade verksamheten och helhetsperspektivet, inte vi medarbetare.

Så det som kallades för »risk- och konsekvensanalys« var i själva verket bara ett slags datainsamling. Den egentliga analysen görs av verksamhetsledningen. Den är vi medarbetare inte betrodda med, det är chefsgöra.

En risk- och konsekvensanalys helt utan konsekvenser.