Jag har en dröm

Jag har en dröm: att få introducera blivande psykologer till psykologin när de påbörjar sina studier vid universitetet.

Det var vad jag gjorde när jag vikarierade som universitetsadjunkt vid Umeå universitet 2009–2011. Jag mötte studenterna på den första introduktionskursen, en orientering i psykologin som akademisk disciplin och klinisk verksamhet. Jag föreläste om psykologins historia och dess ursprung i post-kantiansk filosofi och 1800-talets fysiologi (och arbetade sedermera om mina föreläsningar till en serie om tio blogginlägg).

Jag mötte dem på den andra kursen i forskningsmetod och statistik. Det var mitt skötebarn: redan när jag gick grundutbildningen blev jag frustrerad över hur statistikundervisningen genomfördes och tänkte att »det här kan jag göra bättre«. Här fick jag chansen: efter en termin blev jag kursansvarig för kursen. Jag ändrade hela kursens upplägg, skrotade de i min mening bortkastade försöken att få studenter som inte ville räkna matte att förstå statistik genom att räkna t-test för hand och trummade i stället i studenterna att som behövs för att tolka ett test för statistisk nollhypotesprövning är att man förstår nollhypotesen, teststatistikan och p-värdet.

Jag mötte dem på den tredje kursen i personlighets- och utvecklingspsykologi och föreläste, bland annat, om psykodynamisk teori och existentiell psykologi.

Jag vet att jag gjorde ett bra jobb. Jag fick höra det av såväl kollegor och studenter. Än i dag möter jag psykologer som var mina tidigare studenter. Jag får höra saker som att jag var strukturerad, att mitt sätt att undervisa statistik gav en grund för det senare yrkeslivet, att de fortfarande har mitt kompendium liggande någonstans, att jag var strukturerad och framstod som jag visste vad jag höll på med (vilket uppenbarligen inte alla mina kollegor gjorde). Jag gick förstås inte hem hos alla studenter – men jag fick aldrig något klagomål, ingenting från studenterna. Jag tror jag var respekterad som lärare, även bland dem som tyckte att jag krävde för mycket och som inte gillade mitt sätt att undervisa.

Och jag kände mig som fisken i vattnet. Jag var hemma. Undervisningen och universitetsmiljön var mitt hem. Jag blev doktorand för att jag ville undervisa. Universitetet vill inte anställa adjunkter. För att kunna fortsätta behövde jag en doktorsexamen.

Under min forskarutbildning fördjupade jag mig än mer i psykologins historia, dess filosofiska utgångspunkter, lärde mig så kallad kvalitativ forskning och läste dessutom 45 hp genusvetenskap – en bristkompetens på de flesta svenska psykologiska institutioner. I dag är jag än mer rustad än jag var 2009 för att göra det jobb jag gjorde: att introducera blivande psykologer i psykologin som akademisk disciplin, dess grundvalar, historia och metoder. Ja, jag skulle kunna dra runt hela första året på psykologutbildningen på egen hand. Någonstans hoppades jag också på att ta över Eva Magnussons mantel; Eva som stod för (och fortfarande står för) de flesta riktade punktinsatser mot så kallat »genusperspektiv« och kritisk psykologi.

Det är min dröm att få komma tillbaka dit. Det är vad jag förberett mig för de senaste åtta åren. Jag vill återigen vara fisken som simmar i vattnet.

Vägen tillbaka för den som fallit ut ur akademin är dock lång och kräver stora uppoffringar. Än så länge har jag inte det utrymmet i livet. Men en dag, kanske.

Efter omarbetning av den här texten kanske jag publicerar den på fenomenologen.se.