Interpersonell psykoterapi (IPT)
Igår var jag på en endagsutbildning i interpersonell psykoterapi (IPT) med Unni Bonnedal. Föreningen Interpersonell psykoterapi i Sverige beskriver grundtanken enkelt och tydligt
IPT utgår ifrån hur relationer påverkar den psykiska hälsan och vice versa, hur psykisk ohälsa påverkar relationer. Fokus är mänskliga relationer och de konflikter, förändringar och förluster dessa innehåller. Målet i behandlingen är att lindra patientens symtom och lösa de sociala och interpersonella problem i pågående relationer som kan kopplas till starten och vidmakthållandet av patientens nuvarande symtom. Genom att förbättra sina kommunikationsfärdigheter lär sig patienten bättre uttrycka sina förväntningar i relationer och känslor vid konflikter eller besvikelser. Man motverkar isolering genom att hjälpa patienten bygga upp och mer effektivt använda ett positivt, stödjande socialt nätverk.[1]
Grundtanken är alltså att om inte mellanmänskliga relationer är orsak till dåligmåendet, så är det åtminstone något som bidrar till att upprätthålla det, och vägen ut ur dåligmåendet är att få ordning på relationerna. Det finns inte någon särskilt teori bakom det hela, utan terapin har sin grund i ett antal terapeuter som på 1970-talet satte samman vad de utifrån klinisk erfarenhet fungerade. Det blev inslag från både psykodynamisk psykoterapi och kognitiv beteendeterapi.
IPT är en manualbaserad psykoterapi med tydlig struktur och tydliga ramar. Att den lägger fokus på vad som händer runtomkring snarare än inuti individen är mycket sympatiskt. Det »intra-psykologiska« är oftare än spegling av de livssammanhang vi är upphängda i snarare än tvärtom. Många av frågorna och formulären är mycket användbara och väl värda en närmare titt.
En aspekt av IPT har jag däremot svårt för. Det är meningen att man uttryckligen skall medikalisera personens depressiva lidande. Man utgår från den medicinska modellen, och terapeutens hållning är att »du är sjuk«. Tanken är att det skall vara en befriande motvikt till personens »jag är dålig«.
Att man har depression ses som en sårbarhet, precis som man kan vara sårbar för diabetes eller högt blodtryck. Problemet medikaliseras och patienten ges samtidigt en temporär sjukroll. Detta reducerar självkritik och avlastar patienten från skuld, som är ett primärt symtom i depression. Det är terapeutiskt effektivt. I den temporära sjukrollen förväntas patienten prioritera det terapeutiska arbetet för att göra förändringar som leder till förbättring. (Ur Unni Bonnedals kursmaterial.)
Jag förstår ambitionen att lyfta skuld från klientens axlar, men behöver problemet verkligen medikaliseras för att uppnå det? När jag möter klienter och får ta del av deras livsberättelser och deras livssammanhang, brukar jag i stället framhålla depressionen eller ångesten (eller vilket uttryck lidandet nu tar sig) som en berättigad reaktion på omöjliga livsomständigheter. Förvisso en reaktion som i sig kan bli ett problem och så att säga underhålla sig själv, men inte en »sjukdom« i ordets rätta bemärkelse.
För vad händer sedan, när klienten benämnt sitt lidande »depression« och externaliserat det och personer runt klienten gör detsamma? Finns inte risken att klienten blir »patient« även i deras ögon, så att när Lisa blir upprörd eller arg eller besviken eller ledsen tolkas det som ett »uttryck« för depressionen (eller ångesten eller vad det nu råkar vara) – och Lisa själv blir aldrig riktigt tagen på allvar? Hur försäkrar man sig om att den instrumentella och temporära medikaliseringen inte sträcker sig bortom de 12–16 sessionerna med IPT?
Detta berördes aldrig under utbildningen, men säkerligen har detta diskuterats bland de som arbetar med IPT.
Interpersonell psykoterapi i Sverige, Vad är IPT?, hämtad 16 oktober 2019 från http://interpersonellpsykoterapi.se/vad-ar-ipt/. ↩︎