Midsommarsaga och Vinterväg
Det började med att jag bläddrade igenom en hög med gamla noter. Plötsligt fann jag ett litet musikstycke som jag, enligt notbladet, komponerade i april 1999. Jag hade kallat det för »Midsommarsaga« och jag blev förvånad över att det faktiskt lät riktigt bra, med flera oväntade harmoniska språng. Jag drog mig till minnes att jag spelade det stycket på flygeln hemma hos den basist jag då spelade tillsammans med. Det var på Lidingö, och hans mamma tyckte så mycket om det att jag fick spela det flera gånger. Men sedan föll det i glömska.
Hur som helst, jag bestämde mig för att notera det ordentligt och tog mig an MuseScore, en fri programvara för notskrivning som med åren blivit riktigt bra. Eftersom stycket kastar sig runt i alla möjliga tonarter, valde jag att inte ange någon tonart utan notera allt med tillfälliga förtecken:
Även om »Midsommarsaga« är intressant på vissa sätt, är det lätt att se varifrån jag hämtat inspirationen. Den allra första frasen, till exempel, är mer eller mindre stulen från Leif Strands »Mars« på skivan »De 12 årstiderna« (1986), en skiva jag lyssnade mycket på i slutet av 1980-talet. Takterna 13–16 är lånade från Pat Methenys »Farmer’s Trust« på skivan »Travels« (1983).
En annan liten komposition som påminner om »Midsommarsaga« är »Vinterväg«, komponerad hösten 1999:
»Vinterväg« har också sin uppenbara inspiration i Pat Methenys harmoniska språk, särskilt användandet av mediantik (avlägsen tersbesläktad harmonik), till exempel F till A♭ i takt 2–3, B♭ till G♭ i takt 9–10 och F♯ till A i takt 12. Att hela musikstycket består av dur- eller sus-ackord och många add9:or ger det en särskild harmonisk »färg« — jag tror faktiskt att det här är det enda musikstycke jag komponerat utan en enda moll-klang.
»Vinterväg« har fått sitt namn av min gode vän Andreas Runeson (en exceptionellt begåvad gitarrist och mannen bakom Compunctio). Av någon anledning associerade han till den tragiska olycka i vilken Jan Johansson omkom vintern 1968. Jag vet inte om det var tänkt som en komplimang, men jag hoppas det.
Här har jag gjort en pianoarrangemang av stycket, men i själva verket är det den musikaliska idén som är central. Stycket kan lika gärna spelas av exempelvis en jazztrio — och då låter det förstås inte så lite Metheny. Faktiskt låter det så mycket Metheny att Göran Turborn — min lärare på Musiklinjen 2002/2003 — trodde att det var Pat Metheny och inte Stefan Björk.
PS: Jag hoppas att jag i framtiden kan göra några enkla inspelningar av mina musikaliska alster. För närvarande har jag dock ingen inspelningsutrustning värd namnet.