Medkänsla, empati och sympati 3

Det har gått ett tag sedan jag började reflektera kring orden medkänsla, empati och sympati. De första två texterna handlade om etymologi och lite om begreppens historia. Ordet empati var Titcheners översättning av det tyska ordet einfühlung som på svenska skulle bli inlevelseförmåga, hur vi i den estetiska upplevelsen lever oss in i de fenomen vi varseblir och så att säga projicerar oss själva på dem.

Jag fick för mig att Dan Zahavi har skrivit om empati, så jag började bläddra i Self and other (2014) och hittade också artikeln med samma titel (2015) där han har sammanfattat sitt argument. Det var läsvärt.

Det fenomenologerna reagerade på för drygt 100 år sedan var försöken att förklara empati som en form av spegling, härmning, imitation eller projektion. Varför? Därför att det kan inte förklara hur det kan komma sig att jag empatiskt förstår den andre. Om jag på något sätt imiterar eller speglar den andre – även om det handlar om de så populära spegelneuronen – och därigenom får en egen upplevelse, är det ju bara den egna upplevelsen som faktiskt fått sin förklaring. Som Zahavi (2015) skriver:

For someone to have a feeling herself and for someone to empathically understand that another has a feeling are two quite different things. (150)

För fenomenologerna är det tvärtom. Empati är förutsättningen för att vi skall kunna förstå andra. Det är inte genom något slags simulering vi projicerar vår egen förståelse på andra och därigenom känner empati, utan tvärtom: empatin är där före förståelsen.

For phenomenologists, empathy is the label for our basic, perceptually-based understanding of others. It denotes our general ability to access the mental life of others in their expressions, expressive behavior and meaningful actions, and is what more complex and indirect forms of social cognition rely on and presuppose. (150)

Empati, skriver Zahavi, är other-directed intentionality. Det är alltså intentionalitet – medvetandets riktadhet – riktad mot en annan person.

När vi känner med någon annan kan vi känna den andres känsla. Den framstår för oss inte som våra egna känslor, utan tydligt som den andres känslor, även om vi förstås så att säga kan smittas eller dras med av dem.

Rather, to empathically experience, say, the emotion of another necessarily differs from the way you would experience the emotion if it were your own. The empathized experiences are necessarily given as belonging to another; they are given as lived through first-personally by that other; they are given as surpassing my apprehension. (150–151)

Det är en skillnad mellan att föreställa sig någons känsla och att ha direktkontakt med den andres känsla ansikte mot ansikte. I det senare fallet finns en omedelbarhet som inte har något att göra med vilka föreställningar jag har om den andre i dennes frånvaro.

Zahavi för många resonemang och hans syfte med artikeln är förstås inte att reda ut vad empati betyder. Jag plockar lite körsbär ur hans text för att pussla ihop min egen förståelse.

En tankegång som jag tror är viktig är att när jag möter den andre, den som jag känner med genom det här grundläggande fenomenet som kallas empati, är det inte som en »ren kärna av upplevande« utan som ett »centrum av intentionalitet«, alltså ett annat perspektiv på den värld som vi båda delar.

Och här får jag inte riktigt klart för mig vad det har för betydelse för min förståelse av empati; det var lite för länge sedan jag läste Zahavis artikel.

Men det jag tar med mig är att empati, enligt fenomenologer som Zahavi, inte är en konsekvens av något slags social kognition som involverar simulering av den andre, utan tvärtom är en grundläggande förmåga att få ett slags direkt kontakt med den andre som föregår alla former av social kognition. Och denna kontakt är inte en kontakt från något slags kärn-jag till ett annat kärn-jag, utan en kontakt mellan det Zahavi verkar kalla intentionala centra, två perspektiv på världen som genom sitt möte blir varse om varandra och de multipla perspektiven på världen (kommer att tänka på Schütz här).

Härifrån resonerar Zahavi kring vad som utgör ett vi. Jag avslutar med att helt enkelt citera Zahavi rakt av:

The we-experience requires a preservation of plurality and a certain self-other differentiation but, if the difference between self and other is too salient, it will prevent any experience of togetherness. What is needed is the right balance between difference and similarity. This is why you cannot make do with your own ordinary, but exclusive, first-personal self-experience, if you are to join and participate in a we-experience. What you also need is a certain amount of self-alienation – to decrease your distance from, and make you more like, the others. You need to experience the others’ perspectives on you, you need to be aware of them as being aware of you and to see yourself through their eyes, so that you can come to experience yourself in the same manner as you experience them. When that happens, you can become aware of yourself as one of them or, rather and more accurately, you can become aware of yourself as one of us. (157–158)

Referenser

Zahavi, D. (2014). Self and Other: Exploring Subjectivity, Empathy and Shame. Oxford University Press.

Zahavi, D. (2015). Self and Other: From Pure Ego to Co-Constituted We. Continental Philosophy Review, 48(2), 143–160. https://doi.org/10.1007/s11007-015-9328-2