Björk babblar

Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

Varje gång han vaknade
vakade hon vid hans sida
baddade hans panna
och viskade i hans öra:

»Jag lider så med dig
men jag kan inget göra.«

Aldrig var han så ensam
som när hon gjorde honom
till centrum i deras värld.

När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

En av mina styrkor är att jag för det mesta ser saker ur flera perspektiv samtidigt och alltid är beredd att omvärdera och skifta perspektiv. Vad som helst kan när som helst visa sig vara något annat än det jag tror att det är, brukar jag påminna mig själv. För mig är det en dygd att kunna omvärdera, ändra sig och erkänna att man hade fel. Det kan vara skamfyllt eftersom insikten att jag tidigare handlat fel kan följa med ett perspektivskifte – men jag har aldrig någon prestige investerad i att ha rätt.

Jag besökte min mamma på demensboendet när jag var ute och reste för några veckor sedan. Det var väldigt varmt den dagen. Hon satt utomhus tillsammans med några andra boende när jag kom dit. Personalen ordnade så att vi kunde sitta lite avsides i skuggan av ett parasoll. De hämtade in de andra boende en efter en så att vi till slut satt ensamma på innergården, mamma och jag.