»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.

Idag blev det äntligen av. Jag har funderat på vasektomi – manlig sterilisering – i flera år. Jag påbörjade till och med processen för 4–5 år sedan, men kom av mig när det visade sig att det kostade åtskilliga tusen kronor i Region Västerbotten. I Stockholm gäller vanlig patientavgift. Tack vare vårdvalet kunde jag genomföra ingreppet i Stockholm i stället för Umeå. Varför regionerna gjort på det sättet är mig obegripligt. Kanske tänker Region Västerbotten att manlig sterilisering inte är någonting de skall hålla på med. Det får andra regioner ta.

I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.

Min mamma brukade ringa mig någon gång i veckan. »Hur har du det?« frågade hon. Jag hann oftast bara en eller två meningar innan hon tog över. Hon trodde sig alltid veta precis vad jag pratade om och förklarade för mig varför jag kände som jag gjorde och varför jag handlat som jag gjort. Och förresten hade hon själv varit med om exakt samma sak, så hon passade på att berätta om det också.