Självständig

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Pappa hade kommit dit med mamma, men mamma hade gjort på sig när hon var där. Hennes demens hade redan då gått så långt att hon inte alltid hann till toaletten. Hon var, som pappa uttryckte det med kliniskt medicinska termer, »fecesinkontinent« (diagnoskod R15.9 i ICD-10). I mina öron lät det värre än att hon »bajsade på sig«, kanske för att det var hennes make, inte hennes läkare, som använde det kyliga medicinska språket. Pappa hade tagit in mamma på toaletten för att göra rent henne och byta hennes kläder. Han hade varit högljudd, förmodligen gett order med sin stenhårda stämma som alltid gjort mig rädd (»jag har tränat elitsoldater, jag är bestämd, inte aggressiv«). Mamma hade skrikit »nej« och »aj«. Biståndshandläggaren sade att sjukgymnasten gått så långt att hen kallat det »fysiskt våld«, men han underströk samtidigt att pappa verkligen visade att han brydde sig om mamma, som om han själv hade svårt att tro på sjukgymnastens ord.

Jag hade inte alls svårt att föreställa mig scenen som sjukgymnasten beskrev. Det var bara en mer extrem variant av det lågintensiva, konstant irriterade kontrollerande som jag sett tidigare. Hur pappa hela tiden gett mamma instruktioner om vad hon skall göra och hur hon skall göra. Hur han blev irriterad varje gång hon glömde eller tappade bort sig längs vägen. »Vad gör du nu då?« »Varför gör du sådär?« »Vad var det du skulle göra?« »Har du snurrat till det nu igen?« Alltid med ett tonfall av illa dold frustration. Ibland höjde han rösten och skällde på henne. Hon blev ledsen och han skämdes. Längre tillbaka minns jag när mina föräldrar skulle göra saker tillsammans. Pappas ilskna instruerande, som om mamma ingenting förstod. Ibland slutade det med att mamma blev upprörd, kastade vad hon hade för händer, sprang därifrån och grät högljutt. Jag förstod dem båda två.

Ingenting av detta sade jag till biståndshandläggaren. Jag kände en stor lättnad över att det äntligen var någon annan, någon utanför familjen, som såg det jag sett hela mitt liv – men man avslöjar inte familjehemligheter. I stället mumlade jag något kryptiskt om att pappa nog var ganska ansträngd nu och att det kunde hända att han tappade humöret. Det var som att handläggaren inte riktigt ville höra på det. Jag vet inte om han önskade att jag skulle säga att orosanmälningarna var obefogade, men det gjorde jag inte. Jag uppmanade honom att följa de rutiner som gäller kring orosanmälningar och när man misstänker våld i nära relation.

Biståndshandläggaren ringde mig några dagar senare och lät lite mer bekymrad. Kanske hade det gått upp för honom att det var allvar? Han berättade att han bara skulle arbeta två veckor till, sedan skulle han börja på en annan arbetsplats. Innan han slutade skulle han föreslå att mamma flyttade in permanent på demensboendet där hon nu vistades två veckor i taget. Så länge pappa gick med på det tänkte han inte ta upp orosanmälningarna.

Pappa ringde mig på min lediga fredag. Det var i mars och jag höll på att plantera om mina krukväxter. Han lät ynklig. Han ville avbryta växelboendet. Han ville att mamma skulle bo hemma på heltid. Han tänkte sig att han skulle klara det, med diskbråck, propp i benet och ett halvår sedan en hjärtinfakt. »Jag kan torka bajs, det går bra.« Jag drog mig till minnes hur illa det luktat och fläckarna på golvet när jag senast var på besök. Socialtjänsten ville att mamma skulle bo permanent på ett boende, men han kände sig kränkt över att ingen lyssnade på honom. Han pratade om hur dåligt han mådde när mamma inte var hemma. Hur han sitter i fåtöljen framför TV:n och kastar en blick åt den andra fåtöljen, men där sitter ingen. Hur han sträcker ut en arm när han sover, men det är tomt på mammas sida av sängen. Hur han bara gråter och dricker alkohol när mamma är på demensboendet. Jag drog mig till minnes första gången hon var på demensboendet och moster Mimmi och jag kommit till ett nedsläckt hus där pappa legat ett dygn framför TV:n efter att ha tömt en låda vin.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga till honom att det bästa för mamma vore att hon fick flytta till demensboendet, för det var orimligt att han skulle ta hand om henne hemma. Att där skulle hon mötas av en omsorg, tillsyn och respekt som pappa inte var förmögen att ge henne. Ja, jag ville skrika åt honom att det han ville göra inte var för mammas bästa, utan för sitt eget bästa – men jag sade ingenting. Jag har aldrig riktigt vågat säga emot min pappa.

Mammas nya biståndshandläggare ringde senare samma dag. Hon hann i princip bara presentera sig innan biträdande socialchef, som också var i rummet, tog över samtalet. De var ordentligt oroliga. De hade velat ha mamma kvar på demensboendet medan de utredde lämplig insats, men pappa hade vägrat. De hade undersökt vilka tvångsåtgärder de skulle kunna vidta och rådgjort med kommunens jurist. Jag var lättad att de tog situationen på allvar, men orolig att jag på något sätt skulle komma i kläm här. Jag ville inte bränna alla möjligheter att ha en fungerande relation till min pappa den tid han hade kvar i livet. De försäkrade att jag skulle hållas utanför, att allt de gjorde eller inte gjorde skulle falla på deras ansvar.

Dagarna efteråt grämde jag mig. Jag var konstant orolig för min mamma samtidigt som jag ville säga till pappa att han måste ta sitt förnuft till fånga. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. I stället undvek jag att ringa pappa och ägnade mig åt jobbet.

Knappt två veckor efter mitt samtal med pappa var det ett möte med socialtjänsten. Det var mamma, pappa, min moster Mimmi, biståndshandläggaren och socialtjänstchefen. Jag var inte med eftersom jag var i Umeå. Mimmi berättade efteråt att socialtjänsten varit respektfulla men tydliga. De hade berättat om den oro de hade, de hade lyft fram orosanmälningarna, gjort klart att de bedömde situationen ohållbar och att de övervägde att fatta beslut om mammas boende mot min mammas vilja. Enligt Mimmi hade pappa varit ganska tystlåten. När de påtalade att både han och mamma varit onyktra när hemsjukvården var på besök tidigare i veckan, hade han svarat att han tidigare hållit sig nykter i två år, det var inga problem, det kunde han göra igen. Men senare hade han sagt till Mimmi att han inte alls tänkte sluta dricka, det var bara något han sade till socialtjänsten.

Pappa hade en helt annan berättelse om samma möte. Biståndshandläggaren, en tjej som var relativt ny i sin roll, hon var bra, hon erbjöd hemtjänst fem gånger per dag, det skulle bli så bra. Men socialtjänstchefen var en hemsk människa som enbart var ute efter makt, som bara ville visa att det är hon som bestämmer, som inte förstod någonting. Han tänkte minsann inte gå med på något växelvist boende. »Hon kan väl få köra sitt race, jag får väl överklaga! Hon är ju bara biträdande, det blir bra när den ordinarie kommer tillbaka.« Jag var i tvättstugan när pappa ringde. Jag försökte säga att det kanske handlade om mammas bästa, men pappa ville inte höra på det örat. »Hon förstör ju vårt äktenskap!« Han blev inte glad över att jag inte höll med honom.

Efter det samtalet kände jag mig som en blöt liten fläck. Rebecca och jag åkte och köpte en dammsugare, men vi bara tjafsade och var osams. Vi pratade om mitt samtal med pappa. Rebecca blev arg och utbrast: »Din mamma förtjänar bättre än att bli kontrollerad av en gubbe som inte kan ta hand om sig själv!« Jag brast i gråt när hon sade det. Hon hade rätt. Jag kunde inte se själv, min värld var liksom slagen i spillror av pappas ilska, men hon såg klart och hon hade rätt. Hennes ord följde med mig i flera dagar under det att min värld tog form igen. En värld lite annorlunda än min tidigare värld.

Det gick en natt och det gick en dag och det var åter dags för en veckas arbete i Skövde. På nattåget låg jag vaken och grubblade. Jag kanske ändå borde säga vad jag tänker och tycker till pappa? Jag tog fram telefonen och skrev ned några punkter i en anteckning. När jag anlänt till Skövde tidigt på morgonen ringde jag till Rebecca. Jag frågade henne om jag kanske ändå skulle ringa pappa? »Det kanske är som ett plåster man måste riva av?« »Ja«, svarade hon, »du skall nog ringa«. Jag ringde pappa där tidigt på morgonen, men ingen svarade.

När jag promenerade från en av mina skolor försökte jag ringa pappa igen. Det var upptaget. Jag försökte ringa biståndshandläggaren. Det var upptaget där också. Jag tänkte att de kanske pratade med varandra. En stund senare ringde biståndshandläggaren och socialchefen. Jag berättade att pappa bestämt sig för att sätta klackarna i backen och vägra. »Då vet jag vad jag skall göra«, svarade socialchefen. »Vadå?« frågade jag. Hon berättade att hon skulle ansöka om god man och förvaltare hos överförmyndarnämnden. En god man och förvaltare som kan fatta beslut om mammas bästa i pappas ställe, eftersom han uppenbarligen inte klarade av det själv. De försäkrade att jag skulle hållas utanför, att socialchefen tog detta på sitt personliga ansvar. De erbjöd mig kontakt med deras anhörigstöd för egen del. Jag tackade ja.

Han ringde tillbaka på kvällen. Jag hade släppt tanken på att ringa och hoppades att han inte skulle ringa tillbaka. Men nu var han här i andra änden av telefonförbindelsen. Han berättade att han ville ha mamma hemma och att han tyckte det fungerat bra sista tiden. Hon kunde fortfarande känna igen honom. Häromdagen hade de suttit och tittat på Bond-filmer och hon hade faktiskt kunnat hänga med. Jag tog fram mitt manus med darrande händer och bultande hjärta. Första gången i livet, vid nästan 50 års ålder, var jag ärlig och rättfram med min pappa.

Jag sade att mamma behövde omsorg och tillsyn dygnet runt, något som pappa omöjligt kunde ge henne. Men det handlade inte bara om det stora behovet av omsorg, utan om risker. De har två branta trappor i huset, branta trappor som hon redan fallit i. Pappa svarade att hon inte går ensam i trappor numera. Men hur skulle han, med diskbråck och kronisk smärta kunna fånga upp henne om hon föll i trappan? Och ni dricker ju alkohol, fortsatte jag. Om hon är onykter försämras hennes balans. Om du är onykter kan du inte stötta henne. Han svarade att han förvisso inte tänkt sluta dricka, men att han skulle »dra ner på det drastiskt«. Jag menade att det var oansvarigt att dricka över huvud taget.

Och så var det orosanmälningarna, fortsatte jag. De var visst tre stycken, svarade pappa – som om det bara var tre gånger någonting hade hänt. Men de tre gångerna var ju bara toppen av ett isberg. Det var ju det där bemötandet, att han pratade över hennes huvud, att han skrattade åt henne eller klandrade henne när hon inte kunde minnas, att han snäste av henne med vass, ilsken röst. Nedvärderande omdömen, hån, kontroll, skambeläggande – sådant som psykologen Per Isdal skulle kalla psykiskt våld. Han svarade att han är inte aggressiv, han är bestämd! Han var minsann gammal militär, som om det skulle ha någonting med saken att göra. Som om det var han som avgjorde om andra blev rädda av det han sade eller hur han sade det. Han hävdade att det var emot hela hans personlighet att vara aggressiv, som om han kunde se sig själv genom andras ögon klarare än de själva kunde se. Jag berättade för honom att hans bemötande av mamma var skälet till att jag inte vill komma på besök. Skälet till att jag inte låter mina barn hälsa på sin farmor och farfar.

»Den strid du tagit upp nu«, fortsatte jag, »är en strid du kommer att förlora.« »Jag vet det«, svarade han. »Risken är att du inte bara förlorar din hustru, utan också mig, för det här är ohållbart«, fortsatte jag. Jag sade att jag önskade att han skulle samarbeta med dem som vill hjälpa mamma utifrån hennes eget bästa, med mig, med Mimmi, med biståndshandläggaren, med personalen på demensboendet, med alla. Att vi fick göra det här tillsammans. Jag påminde honom om att han har barn och barnbarn, att han har en dotter som insjuknat i demens och alltså är döende, att det finns ett liv utanför den pyttelilla bubbla han nu stängt in sig i. Jag önskade att han skulle göra det möjligt för barn och barnbarn att hälsa på honom och mamma, för nu var det outhärdligt. »Och«, avslutade jag, »jag skulle önska att du gick tillbaka till AA och återfick ditt förstånd«, med hänvisning till första steget i tolvstegsprogrammet som pappa är mycket väl bekant med.

Han tackade för mina synpunkter med vass ton, sade att han skulle begrunda dem och slängde på luren.

Hela jag skakade. Mimmi som hade kommit hem med två pizzor under samtalets gång stod handfallen och stirrade på mig. Jag kände mig som spillror på ett slagfält, trots att jag visste att jag gjort rätt. Jag hade varit ärlig.

Efter någon dag kände jag mig befriad. Jag kunde ha min egen uppfattning, min egen åsikt, jag kunde forma min egen berättelse utan rädsla för vad som skulle hända om jag inte gjorde mig till en del i min pappas berättelse, den berättelse som tjänade honom själv. Jag var inte längre bunden av de livslögner och det självbedrägeri som präglade mina uppväxtvillkor. När kommunen till slut ingrep meddelade min pappa per SMS att han inte ville ha kontakt med mig. Min reaktion var blott en axelryckning. »Väx upp«, tänkte jag.

Jag är inte arg på honom. Jag förstår att han inte kan hantera separationen från mamma. Jag förstår att hans enda strategier att hantera känslor, ja, att hantera livet, har varit att vända sig till någon av sina två bundsförvanter, mamma eller alkoholen. Utan mamma kommer han bara ha alkoholen och då kommer han att dö. Jag förstår att han är desperat.

Jag är inte arg på honom. Jag vill ha en relation med min pappa, men inte om villkoret är att jag måste se världen genom hans ögon.

Efter nästan 50 år var jag äntligen självständig.