Lev och låt leva
Jag fick SMS från min pappa idag.[1] Eller kanske skall jag säga min före detta pappa? Det första var inte riktigt sammanhängande:
Ett framför inte se sig Brinn!!
Det andra var i alla fall läsligt:
Kanske blev det litet kort
I vilket fall som helst
Jag vill inte se vare sig dej eller ynglen här. V ull barnen ngt annat får du förhandla
Över min tröskel kommer ingen svikare
Att han kallar mig svikare och ber mig brinna (i helvetet, antar jag) kan jag kanske ta. Men att han kallar mina barn, sina barnbarn, för »yngel«, där går definitivt en gräns. Han upphörde att vara min pappa i samma ögonblick som han skickade det där meddelandet. Nu är han bara en bitter, hatisk gammal gubbjävel som heter Owe.
Jag svarade »sök hjälp« och blockerade numret i telefonen. Jag vidarebefordrade hans SMS till Götene kommun och mammas juridiska ombud.
Rebecca gjorde slut på midsommarafton. Jag misslyckades. Igen. Men märkligt nog känner jag ett slags sinnesro.
Jag ser min far och känner igen mig själv. Jag har enorma problem med ilska och nu har det kvävt alla mina tre längre relationer. Min ilska, driven av skam, driven av självhat, har inte bara kvävt mig, utan alla dem som försökt leva med mig.
När jag nu ser vad min far gör mot mig, vad han har gjort mot mig och vad han gjort mot min mamma och mina systrar hela livet, förstår jag äntligen att det var inte mitt fel.
Jag är trasig. Skadad. Defekt. Men jag är inte ond.
Jag är inte längre arg. Jag förgås inte av skam. Jag är bara ledsen och sorgsen. Känner sådan sorg för pojken som aldrig fick känna att han var okej, som aldrig fick uppleva den kärleksfulla ilskan: »jag är arg på dig för det du gjort, men jag älskar dig«. Pojken som först vid 50 års ålder inser att han är okej.
Jag tänker inte sluta som min far.
Lev och låt leva.
För upprinnelsen till det hela, se Självständig, https://bjork.blog/2022/06/sjalvstandig. ↩︎