Demens
Jag besökte min mamma på demensboendet när jag var ute och reste för några veckor sedan. Det var väldigt varmt den dagen. Hon satt utomhus tillsammans med några andra boende när jag kom dit. Personalen ordnade så att vi kunde sitta lite avsides i skuggan av ett parasoll. De hämtade in de andra boende en efter en så att vi till slut satt ensamma på innergården, mamma och jag.
Hon var på strålande humör. Det går inte längre att föra konversationer med mamma, men jag upptäckte att jag kunde ställa de vanliga psykologfrågorna för att hålla interaktionen igång. »Vad hände sedan?« »Berätta mer om det!« Ibland fann hon inte ord. Då började hon skratta åt sig själv. Vi skrattade tillsammans.
När det var dags för lunch följde jag henne in. Hon satte sig vid ett bord med två andra boende. Alla var lomhörda och dementa, så det var mycket förvirring och »vad sade du?« runt bordet, men alla var muntra. De vände sig till mig när de inte hörde. »Vad sade hon?« En av de boende sade att min mamma var det bästa som fanns. Han sträckte ut handen mot henne och lade den på bordet. Mamma lade sin hand på hans och sträckte fram sin andra hand för att leka den där hand-på-hand-leken där understa handen skall flytta överst, men det förstod inte hennes bordssällskap så mamma blev sittande där med ena handen vinkande. Det var väldigt god stämning.
Jag var där två veckor tidigare och hälsade på med mina barn och moster Mimmi. Mamma bläddrade gång på gång igenom fotoalbumet som jag lämnat hos henne. Det var lika nytt varje gång.
Det var idel skratt. När hon bläddrade upp en bild från Cleos dop 2005 pekade hon först på Owe och sade »där är pappa«, pekade på mig och sade »och där är pappa B«. En bild med henne själv, Owe och mig kommenterade hon med »här är mamma och pappa och pappa och ingenting«. Hon försökte vifta bort en fluga som uppehöll sig på fotoalbumet. När det inte gick, utbrast hon: »Äh! Stick och brinn!« Oskar tyckte hon att vi skulle slänga ut genom fönstret. Och »håll ordning på fötterna nu så du inte slabbar!«
Någon vecka senare hälsade jag på min syster Erika. Hon fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 54 års ålder och hade precis flyttat till ett demensboende för unga personer, yngre än 65. Vi tog en lång promenad och tog några turfzoner. Hon var glad och tillfreds. Hon har accepterat sin sjukdom. Hon trivs där hon är. Personalen bemötte både henne och mig väldigt väl. Jag fick samma service som de boende: mat serverad, en säng att sova i, sänglinne, allt sådant. Jag var välkommen tillbaka när jag ville.
Samtidigt är det en så stor sorg. Min syster Erika är den familjemedlem som jag har bäst kontakt med. Vi har pratat mycket om vår uppväxt, så mycket att omgivningen till slut blev less. Men för oss var det viktigt. Det hjälpte oss att förstå vårt ursprung och oss själva. Till syvende och sist kanske också att acceptera och försonas. Men nu är hon på väg bort från mig.
Jag kan inte annat än låna hennes ex-makes ord: Fuck Alzheimers!